Uppgifterna i det här kapitlet baserar sig utöver officiella källor även på en intervju med den representant från miljöministeriet, som är ansvarig för havsplaneringen.
I havsplaneringen planeras för första gången koordinerat havets områdesanvändning i sin helhet inom territorialvatten och inom Finlands ekonomiska zon. Skyldigheten att utföra en havsplanering grundar sig på direktivet för havsplanering (2014/89/EU), som verkställs av markanvändnings- och bygglagen 132/1999) enligt kap. 8 a samt statsrådets förordning om havsplanering (816/2016). Havsplanering är ett EU-rättsligt åtagande för medlemsstaterna.
Målen för havsplaneringen har fastställts i markanvändnings- och bygglagen 67a. 1 § vars syfte är att främja hållbar utveckling och tillväxt för olika användningsområden i havsområdet, hållbar användning av havsområdets naturresurser och god status för den marina miljön. I havsplaneringen eftersträvas detta genom att behoven för de olika användningsområdena samordnas så att marina miljöer och ekosystem kan skyddas och till och med förbättras. Dessa mål har konkretiserats bland annat i den hållbara visionen för Finlands havsområde 2050 och i planeringsområdenas mål och vägkartor 2030 som har producerats under havsplaneringsprocessen. Med havsplaneringen eftersträvas att främja en god status i den marina miljön, att öka antalet marina arbeten och tillväxt av blå ekonomi, såsom produktion av förnybar energi och livsmedelsproduktion.
Juridiskt sett, kan havsplaneringens mål vara att havsplanerna har utarbetats i samarbete inom en given tidsfrist och att havsplanerna innehållsmässigt uppfyller lagstadgade krav, d.v.s. att de har upprättats för alla erforderliga områden och att hänsyn i dem har tagits till alla planeringssektorer som avses i markanvändnings- och bygglagen 67 a 2 §. I processen har dessutom utvinningsbranschen, sjöfartsindustrin, blå bioteknik samt kulturarv beaktats.
Havsplaneringen eftersträvar att vara i linje med övriga program, strategier och sektorbaserad planering med anknytning till Östersjön. Sektorbaserade planer och strategier sinsemellan kan emellertid ha motstridiga mål. De här olikheterna kan inte havsplaneringen lösa, men den kan belysa det samordnade arbetet inom de här planeringsinstrumenten. Å andra sidan har förhoppningar ställts om att havsplaneringen i framtiden ska kunna förebygga dessa konflikter. I förarbetet med lagstiftningen för havsplaneringen understryks att det allmänna målet för havsplaneringen är samordning av olika verksamheter, att lösa eventuella konflikter och att främja blå tillväxt.[1]
I Finland är havsplanerna strategiska och allmänna planer utan rättsverkan. De styr inte på ett bindande sätt planläggningen eller projekttillstånd enligt olika sektorlagar. Havsplaneringen är inte en del av planeringssystemet för områdesanvändningen i enlighet med markanvändnings- och bygglagen och placerar sig inte heller hierarkiskt ovanför övriga planeringsinstrument. Inom havsplanering eftersträvas att samordna behoven för områdesanvändning hos de olika branscherna med målen för en god status i den marina miljön.
I det här skedet är det fortfarande till viss del oklart hur planerna kommer att påverka olika samhällssektorer och administrativa processer. Planernas övergripande konsekvenser visar sig först på längre sikt.
Havsplanering innebär inte att bindande reservationer av områden sätts upp eller att en begränsning av områdesanvändningen eftersträvas. Utgångspunkten för planeringen är istället att identifiera havsområden med potential för utveckling av havsnäringar samtidigt som man stödjer en god status i den marina miljön.
Å andra sidan kan strategisk havsplanering ha en svag styrningseffekt på exempelvis landskapsplaner redan av det skälet att ansvaret för att upprätta havsplaner och landskapsplaner båda ligger hos landskapsförbunden. Tillika torde havsplanerna och utredningarna som ligger till grund för planerna kunna beaktas som utredningsmaterial i en del tillståndsprocesser, såsom exempelvis i byggandet av vindkraft eller i infrastrukturprojekt inom Finlands ekonomiska zon. Under arbetet med havsplanerna samt insamlingen av information till processen, kan dessutom en omfattande och mångsidig växelverkansprocess med intressegrupperna påverka intressegruppernas syn på potential och genomförbarhet samt sammanföra intressegrupper för att hitta nya samarbetsformer. Olika intressegruppers förhållningssätt till processen har till stor del upplevts som positivt och konstruktivt, som delvis kan förklaras med att planerna är utan rättsverkningar. Även under förarbetet med lagstiftningen för havsplaneringen, har de synergifördelar identifierats som samverkan mellan intressegrupperna medfört. Och ett centralt mål i deltagandet har varit intressegruppernas engagemang i planerna.[2]
Den här rapportens uppdrag omfattade inte att bedöma hur effektivt lagstiftningen som implementerar havsplaneringsdirektivet nationellt, främjar direktivets mål. Eftersom planerna inte har några rättsverkningar, är en bedömning efter att de genomförts, knappast en givande mätare på hur väl planen fungerar. Det är dock möjligt att göra en förhandsbedömning om i vilken utsträckning havsplanernas innehåll skulle främja målen i 67a 1 § i markanvändnings- och bygglagen, dvs. hållbar utveckling och tillväxt för de olika användningsformerna av havsområdet, hållbar användning av havsområdets naturresurser samt uppnående av god status i den marina miljön.
[1] HE 62/2016 vp, s. 7.
[2] HE 62/2016 vp, s. 7.