Fiske

Planen påverkar inte de befintliga fiskeområdena, men en identifiering av fiskarnas fortplantnings- och yngelområden samt vandringsfiskarnas rutter kan ha en positiv inverkan på fiskebeståndet och fiskemöjligheterna. 

Fångstmängden för de bestånd som fiskas kommersiellt begränsas av fiskekvoter och målet är att uppfylla kvoterna, havsplaneringen påverkar inte att dessa kvoter fylls. Genom separata planer och strategier eftersträvas en hållbar användning och produktion av fiskresurserna samt biologisk mångfald. Sådana planer är bl.a. av användnings- och vårdplaner som sammanställts av fiskenäringsområdena. Fiske stöder koldioxidsnål livsmedelsproduktion och avlägsnande av näringsämnen från Östersjön. Hållbara fiskebestånd och ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbara fångstmetoder grundar sig därför även framöver på fiskekvoter och reglering av fiskemetoder.

Fisket kan påverka organismerna och naturens mångfald även genom andra vägar än via näringsämnesbalansen. En del vilda och fridlysta arter som t ex sälar och skarvar försöker skaffa sin näring i viktiga fiskeområden och orsakar därigenom skada på fiskenäringen. För att bekämpa dessa skador, beviljas emellanåt undantag från fredning eller avlivning gällande skarv.

Beviljandet av sådana undantag grundar sig på en sträng behovsprövning och tröskeln för beviljandet av undantag är väldigt hög. Därför kan man hävda att konsekvenserna är små. De skador som orsakas av sälar, försöker man begränsa genom kvoteringsjakt på gråsäl och genom stamvårdande jakt på östersjövikare som sker på basis av jaktlicens. Den här jakten som sker för att begränsa skador påverkar inte biodiversiten eftersom enskilda avlivningar endast sker i livskraftiga bestånd. 

Fisket är en av de traditionella näringarna i skärgården och kustområdet. Planen stöder fiskenäringen och lyfter fram näringens existens. År 2017 uppgick värdet på fisk som fångats i havsområden i Finland till ca 36 miljoner euro.^[2] De viktigaste fångstfiskarna var strömming och skarpsill, som till stor del används till foder för pälsdjur och laxfiskar. Strömming och skarpsill fångas främst genom trålning ute på öppet hav. Vid kustfiske fiskar man med ryssja och nät, och de viktigaste fångstarterna är sik, abborre, gös och lax. Kustfiske är väldigt småskaligt sett till sin fångstmängd jämfört med fiske på öppet hav. Kustfisket har under flera års tid varit på väg att minska. År 2018 inkluderade registret över kommersiella fiskare 2 499 kommersiella fiskare på havsområdet och 3 233 fiskebåtar. År 2017 uppgick ett kustfiskeföretags genomsnittliga omsättning till 6 900 euro.^[3]

Efterfrågan på vildfångad fisk är högre än tillgången på inhemsk fisk på marknaden. År 2019 hade 2 231 kommersiella fiskare registrerat sig i Finland i havsområden, men aktiva fiskare bedöms endast uppgå till hälften av detta.^[4] Hos de flesta yrkesfiskare är fisket småskaligt och fiskarnas inkomster kommer från flera inkomstkällor. Fisk som fångats i Finland sysselsätter och skapar ekonomiskt värde genom hela förädlingskedjan samt sysselsätter serviceproducenter från mer avlägsna kustområden.

De byggnationer och områden som fisket omfattar, exempelvis fiskebyar och -hamnar är en del av det marina kulturarvet. En livskraftig och hållbar fiskenäring upprätthåller utöver kulturarvet även en livskraftig skärgårds- och kustbosättning. Å andra sidan är det industrianläggningar för fiske som är ekonomiskt lönsamma. Trålning är ekonomiskt sett en mer betydande del av fisket och också en industriell verksamhet som inte har någon del i det gamla kulturarvet.

Trålning kan utgöra en risk för kulturarv under vatten, ifall trålen fastnar i arkeologiska undervattensobjekt, såsom vrak. Havsplanen påverkar emellertid inte utplaceringen av fiskeområden, så de eventuella negativa konsekvenserna av trålning för kulturarv under vatten beror inte på havsplanen.