Vattenbruk

En del av de områden som anvisats i havsplanen är tillfredsställande vad gäller den  ekologiska statusen^[1] och orsaken till detta är eutrofieringsutvecklingen i vattnet som vattenbruket förstärker. Vattenbrukets miljökonsekvenser bör slutligen att bedömas från fall till fall i en mer detaljerad planering. Fiskodlingens andel av utsläppet av näringsämnen är, beroende på område, cirka 1–2 % men konsekvenserna kan vara större på lokal nivå. Skadorna blir större på grundare områden, där vattenomsättningen är lägre och skadorna kan minskas genom att anvisa den fortsatta förädlingen som producerar den större delen av näringsämnesbelastningen ut på öppet hav. I havsplaneringen har identifierats nya områden i öppnare havsområden än där den största delen av nuvarande anläggningar är koncentrerade. Verksamhetens miljökonsekvenser varierar stort beroende på placering, områdets särdrag och verksamhetens omfattning.

Beslutsfattandet kring miljötillstånd för vattenbruk görs från fall till fall och att ett område i havsplanen har identifierats som lämpligt för vattenbruk är ingen garanti för att tillstånd beviljas. Planens negativa inverkan på havsmiljöns status blir tack vare tillståndsprövningen låg, fastän nya tillstånd skulle beviljas.

År 2018 odlades cirka 14,3 miljoner kilo fisk i Finland. Det nationella målet fram till år 2022 är 20 miljoner kilo per år.^[2] Om näringsbelastningen antas vara  4,8 g/kg fosfor och 35,5 g/kg kväve och man odlar 5,7 miljoner kilo mer fisk i havsområden än idag, så skulle ökningen av näringsbelastning orsakad av människan i Östersjön uppgå till  0,39 % kväve och 0,98 % fosfor.^[3] Konsekvenserna av denna näringsbelastning skulle bero på hur produktionsökningen fördelas regionalt. 

Dessutom kan fiskodling påverka de naturliga fiskbestånden. För de ursprungliga fiskbestånden har man sett att det är skadligt om fiskar som rymt från odlingsanläggningen korsar sig med vildfisken. Denna företeelse spelar ingen stor roll i Finland eftersom den viktigaste odlingsarten, regnbågsforellen, inte kan fortplanta sig fritt i Finlands vatten. Den stora tätheten  bland fiskarna underlättar spridningen av fisksjukdomar som orsakats av patogener och som kan överföras till vilda fiskar. I Finland har dylika problem inte upptäckts ännu, och sannolikheten och betydelsen kan därför inte bedömas tillräckligt tillförlitligt. Regnbågsforell som har rymt kan ibland störa leken bland inhemska vandringsfiskar, genom att exempelvis damma ner fiskarnas lekplatser, fastän de i sig inte kan fortplanta sig i den finländska naturen.  

Efterfrågan på fisk har ökat kraftigt under de senaste åren och man har kunnat bemöta den främst genom importerad fisk. Bland annat i WWF Finlands fiskeguide har den finländska regnbågsforellen som odlats i nätbassänger klassificerats som hållbar jämfört med annan fisk från Europa och Turkiet eller främst regnbågsforell odlad i Sydamerika. Koldioxidavtrycket  för odlad fisk (cirka 3–5 kg CO2-ekv/kg) är betydligt lägre jämfört med koldioxidavtrycket för nötkreatur (t.ex. nöt 20–30 CO2-ekv/kg).^[4] Genom att ersätta annat djurprotein med fisk minskar matens klimatpåverkan och en ökning av den inhemska fiskproduktionen minskar fiskimporten från utlandet som ofta sker från mindre hållbara källor.

Fridlysta sälar och skarvar orsakar ibland även skada på fiskodlingar, och detta försöker man avstyra. Konsekvenserna av dessa åtgärder behandlades i föregående kapitel om fiske.

Beroende på efterfrågan av fisk, skulle verksamhetsutövarna ha ett stort behov för nya vattenbrukstillstånd i havsområden, men det har visat sig vara väldigt svårt att hitta platser som är lämpliga för produktion. Mot denna bakgrund kan anvisningen av områden som identifierats som lämpliga för fiskodling i havsplanen, främja branschens tillväxt i de fall man har lyckats identifiera lämpliga områden. 

Samtidigt omfattas planen av väsentliga juridiska osäkerhetsfaktorer gällande planens genomförbarhet. Beträffande den nationella planen för lokaliseringsstyrning av fiskodling, har placering av verksamhet i områden utanför planen till och med eftersträvats att begränsas i förvaltningspraxisen. Detta fastän det i planen lyfts fram att den på grund av sin generella natur inte är avsedd att begränsa beviljandet av tillstånd för områden utanför planen, utan att istället anvisa områden, där en tillväxt av branschen vore sannolik. I rättspraxisen har tillsvidare konstaterats att den nationella planen för lokaliseringsstyrning inte begränsar beviljandet av miljötillstånd för vattenbruk med en större dimensionering än planeringsbeteckningarna^[5]. Utifrån detta kan man dra slutsatsen att havsplanen inte kommer att begränsa ökningen av vattenbruket på områden som inte har anvisats för det ändamålet.

Ur teknisk-ekonomisk aspekt är produktionen i Finland koncentrerad till mer skyddade områden medan planen som identifierar potentiella framtida områden, snarare lyfter fram öppnare havsområden. Finland har väldigt liten erfarenhet av fiskodling i öppna havsområden, så den ekonomiska och logistiska potentialen för fiskodling i de anvisade områdena är väldigt osäker.

Inom vattenbruksnäringen finns en vilja att investera, om det finns tillgängliga tillstånd och vattenbruksnäringen har ett inflytande som stöder den regionala ekonomin längs hela förädlingskedjan. Fiskodlingens regionala ekonomiska inverkan riktar sig till stor del annanstans än till tillväxtcentra, då de även skulle ha inverkan som stöder regional jämlikhet. Dessutom är fiskmarknaden i Finland till stor del beroende av import och vid ökning av produktionsmängderna skulle fiskimporten minska. De strukturer (dels fasta) som används i vattenbruk skulle kunna erbjuda nya möjligheter för den marina industrin. 

Om en ökning av vattenbruk förverkligas, skulle detta påverka människors levnadsvillkor, trivsel och områdets rekreationsvärden framförallt i skärgården och vid kusten. Fastän man strävar efter att styra fiskens fortsatta förädling längre ut på öppnare havsområden, behövs vinterförvaringsområden i mer skyddade områden. Deras näringsbelastning är väldigt låg jämfört med den fortsatta förädlingen, men de är ofta placerade i områden, där det kan finnas bosättning eller sommarstugor. Till sin helhet är konsekvenserna av vinterförvaring av fiskar eller stödområden snarare landskapsmässiga. En del människor tycker inte att bassänger och hamnar påverkar landskapet så mycket, men i praktiken inkommer det besvär om de flesta tillståndsbeslut för fiskodling på grund av landskapsmässiga skäl om de kan ses från stränder med sommarstugor eller närliggande båtområden.^[6] Konsekvenserna för vattenkvaliteten av områden med fortsatt förädling är snarare lokala och anläggningarna kan placeras så att de inte har någon betydande inverkan på bosättning, sommarstugor eller rekreationsanvändning av vattendragen.

Vattenbruk kan påverka landskapsbilden negativt. Hur pass negativt beror på placeringen av områdena. Ute på öppet hav är påverkan på landskapsbilden låg, medan den kan påverkas mer i skärgården eftersom landskapsbilden är känsligare där än ute på öppet hav. Vattenbruk stöder verksamheten inom den regionala näringen och servicen, vilket är positivt för de lokala invånarna. Den näringsbelastning och eutrofiering som orsakas av vattenbruket försämrar samtidigt möjligheterna till rekreationsanvändning av vattnet och värdet hos strandfastigheter. 

Det har visat sig vara svårt att beviljas nya miljötillstånd på grund av den lagstiftning som gäller planeringen av vattenbruk. Man har strävat efter att styra placeringen av fiskodling i havsområdena med den nationella planen för lokaliseringsstyrning som upprättades 2014.  Havsplanen och lokaliseringsstyrningsplanen för fiskodling har huvudsakligen samma mål, att styra lokaliseringen av ny fiskodling utan att vara juridiskt bindande genom att utse för verksamheten potentiella områden på kartan. I detta avseende är lokaliseringsstyrningsplanen för fiskodling betydligt mer detaljerat till sina planeringsprinciper än havsplanen.

Visserligen har kartan i den nationella lokaliseringsstyrningsplanen för fiskodling ansetts vara föråldrad i det avseende att det har skett förändringar i vattenområdets ekologiska statusklasser för den tredje planeringsperioden.^[7] Förfarandet har visat att fastän planen för lokaliseringsstyrning nästan helt grundar sig på endast vattenvårdande planeringsprinciper och minskning av effekterna av näringsbelastning, har lagstiftningen för planering av vattenvård blivit ett hinder för beviljandet av miljötillstånd för fiskodling även i områden som motsvarar planen för lokaliseringsstyrning. Planen för lokaliseringsstyrning granskas ofta inom förvaltningspraxisen trots dess motsatta mål, ur synvinkeln om den kommer att begränsa beviljandet av miljötillstånd i områdena, där den föreslagna produktionen inte överensstämmer med planen för lokaliseringsstyrning. I miljömyndigheternas ståndpunkter finns också åsikter enligt vilka FINFARMGIS-analysen inte skulle vara en tillämplig metod för anvisning av områden för ökning av vattenbruk, på grund av dess metoder och bakomliggande tygndpunkter.^[8]