Slutledningar och rekommendationer

I havsområdeskontext finns det ingen anledning att ställa miljö, samhälle och ekonomi mot varandra. På grund av havsplanens allmänna drag kan inte de olika verksamheterna dirigeras till de bästa områdena enbart med havsmiljöns hållbarhet som kriterium. Utifrån en samhällsaspekt återstår frågan om hur belastande verksamhet ska arrangeras på havet. Diffus belastning är den största enskilda belastningskällan, men möjligheterna att ingripa är begränsade. Genom indirekta fördelar skulle Finland kunna få vinster på upp till en halv miljard euro per år genom återvinning av näringsämnen och som ett resultat av det, en förbättrad miljö och ny verksamhet^[1]. De lokala förorenarna är oftast näringsutövare eller stödåtgärder i samhället, såsom rengöring av avfallsvatten. Deras verksamhet regleras med miljötillstånd, men andelen av den totala belastningen är låg. Frågan om rättvis ansvarsfördelning och maximering av samhällsfördelar är berättigad och Finland håller som bäst på att fastställa nationella riktlinjer för vattenramdirektivets flexibilitet. På land eftersträvas att belastande verksamheter koncentreras till industriområden, på havsområden kan det befintliga systemet styra ny verksamhet till bättre områden.

Jämförelser av olika aspekter och samtal behövs och här konkretiseras havsplaneringens betydelse. Om bedömningen av planeringens verksamhetskonsekvenser endast skulle göras utifrån en aspekt eller för en bransch, skulle det öka risken med suboptimering. Något av det viktigaste med havsplaneringen är att den skapar samarbete. Dessutom erbjuder den ett informationsunderlag för att bedöma konsekvenserna av enskilda projekt. Planen kan hjälpa en aktör som planerar verksamhet till havs och som genom planen får förståelse om allt som dennes projekt kan påverka.

Genom att förstå havsplanens helhetskonsekvenser och effekt, förstås även möjligheterna för hållbar tillväxt för havsnäringar. De totala fördelarna kan uppnås genom att förstå behoven av samordning mellan olika branscher. Det finns många beroendeförhållanden och ömsesidiga effekter mellan havsnäringarna som både kan förhindra förutsättningarna för branschen och å andra sidan stärka dem.  

Målet för detta bedömningsarbete är havsplanen. Under arbetet har det framgått hur betydelsefull själva planeringsprocessen upplevs. En stor grupp experter från olika branscher har deltagit i upprättandet av planen som blivit till av processen. Planeringsprocessen har fört samman olika branschaktörer och även frambringat sådan kunskap och förståelse, som inte finns med i själva planen. Som en del av bedömningen kan konstateras att planeringsprocessen har gagnats av att att förståelsen mellan olika branscher har ökat. Värden som planen har producerat kan påstås vara kunskap (=planen) och samarbete (=arbetsprocessen). Centralt för de positiva konsekvenserna är hur samarbetet fortskrider.

Att stärka de positiva konsekvenserna

Processen för havsplaneringen har erbjudit verktyg för att bättre förstå beroendeförhållanden mellan de olika branscherna. Under planeringsprocessens andra skede bör ökningen av förståelsen mellan branscherna granskas. Havsplanen skulle aktivt kunna möjliggöra sådana åtgärder, som ger möjlighet att uppnå god status i den marina miljön samt i områdesverksamheterna.

För att havsplanen ska kunna skapa mervärde, bör de inblandade fundera över hur havsplanen med hjälp av samarbete kan fungera som en katalysator för positiv utveckling och vilken roll exempelvis samarbetsnätverket skulle kunna ha här. Havsplanen skulle kunna ge stöd till en smart specialisering inom områdena. Synergier inom olika branscher kan stödas och tillvaratas, framförallt kombinationen av turism, rekreation och naturskydd eller samordning av projekt inom livsmedelsproduktion och blå bioekonomi. I idealfallet sätter havsplanen upp ramar och ifrågasätter sådana lösningar som genom suboptimering skulle resultera i negativa helhetskonsekvenser. Å andra sidan stöder havsplanen aktörer genom förståelse för andra branscher och genom att erbjuda information om den egna rollen (exempelvis via utlåtanden).

Avgörande är också åtgärderna som är beroende av en god status i den marina miljön. I Finland har en vattenvårdsplan upprättats baserat på lagen om vatten- och havsvård, där åtgärder listas för hur en god status ska kunna uppnås i vattnet. I vattenvårdplanernas åtgärder för havsområden har utsläppsminskningsmål fastställts, varav den största delen omfattar utsläppen i avrinningsområden. Belastningen i havsområdet utgörs av dagvatten som kommer från land via älvar, som består av en diffus belastning från verksamheter utanför själva miljötillståndet^[2] samt verksamheter som ingår i miljötillståndssystemet^[3]. Belastning som riktar sig direkt mot vattendrag är till exempel avfallsvattenanläggningar, fiskodlingar, luftpartiklar och intern belastning.^[4]

Inom flera havsnäringar är konsekvenserna främst negativa för en god status i havsmiljön. Fastän ramvillkoret för implementeringen av planen är en god ekologisk status, har inte miljöstyrningen någon tydlig specifikation på vilka faktorer som påverkar möjligheten att uppnå en god status i den marina miljön eller hur vattnets känslighet ska definieras.^[5]

I havsplanen har exempelvis omfattande turistområden märkts ut och ett långsiktigt mål är en betydande ökning av antalet turister. Vad gäller den ekologiska statusen i havet kan konsekvenserna av den prognosticerade statusen vara svagt negativ (tex. -2 %), men detta innebär inte nödvändigtvis en risk för en god marin status om vattenvårdsplanen som helhet medför en betydande förbättring i den marina miljöns status (t.ex. +20 %). En stor del av havsnäringarna kräver inte heller miljötillstånd, då det inte finns juridiska metoder för att förbjuda verksamheten till havs.  Planerarna bör ändå inse de växlande faktorerna som påverkar havets ekologiska status.

Rekommendationer

I slutet finns en sammanställning av de centrala rekommendationerna som preciserats för havsplaneringsprocessen och som stödjer möjligheten att uppnå målen för en hållbar blå tillväxt.  

1. Havsplaneringens värde ligger i informationsproduktionen och ett utökat samarbete. Genom dessa konkretiseras användbarheten. Dessa bör stå i centrum i den framtida verksamheten.
2. Informationen som ska produceras ska vara högklassig, pålitlig och så tillgänglig som möjligt för att kunna främja planeringen. Olika aktörer måste vara medvetna om materialet, kommunikation och marknadsföring behövs. Betydelsen av användning och mervärde kan synliggöras genom konkreta exempel.
3. Samarbete är en levande process, som kräver kontinuitet. Kontinuiteten mellan olika nätverk och möten bör garanteras efter att planen färdigställts, även då utvecklingsprojekten avslutas. Det bör finnas samarbete på planeringsområdena, såväl sinsemellan dem som nationellt.
4. Landskapsförbunden som upprättar planen, ser till att planen distribueras vidare. En ökad effektivitet kan fås genom en fast kontaktyta mot landskapens övriga uppgifter och expertis. Havsplanens kontinuitet inom landskapsförbunden längs kusten kräver att det finns tillräcklig finansiering.
5. Varje bransch inom havsplaneringen ska öka den totala hållbarheten inom sin verksamhet för att främja ekonomisk konkurrenskraft och god status i havsmiljön. I praktiken bör havsplanen i framtiden finnas med i bakgrunden i branschernas strategier och stöda samhällsdebatten om framtiden för varje bransch i havsmiljön.
6. Havsplanen borde tydligare kopplas ihop med bl.a. nationella och internationella miljömål, Östersjöstrategier och regionala utvecklingspolitiker samt även öka informationen om bl.a. statusen i havsnäringar, klimatpåverkan samt näringsämnenas cirkulation.
7. Vid planeringen av verksamheten bör hänsyn tas till att havets status på många områden redan är dålig eller har försämrats under senare år. En stor del av framförallt kustnära undervattensnaturvärden har skadats och övergödningen och klimatförändringarna ökar ytterligare försämringen av miljöns status. Vid planering av ny verksamhet måste utgångspunkten vara att bevara befintliga naturvärden samt att förbättra vattnet till en god status. Detta mål är väsentligt i framtiden för många havsnäringar, så att havet även i fortsättningen kan vara en källa för mat och rekreation.
8. Beroendeförhållandena mellan branscher måste lyftas fram ännu tydligare, så att havsplaneringen med hjälp av samarbete kan främja en positiv utveckling.
9. Genom havsplaneringen kan bilateral eller tväradministrativ verksamhet och kontinuitet främjas. Resurser ska kunna tillföras helheten på bästa möjliga sätt; i praktiken innebär detta framförallt ingripande i diffus belastning.
10. Havområdesplanens helhetskonsekvenser måste följas upp kontinuerligt. Helhetskonsekvenserna kräver en förståelse för havsmiljöns status och omfattar därför inte bara havsnäringar utan även andra branscher (bl.a. jordbrukets konsekvenser). Helhetskonsekvenserna skapar ramvillkor för utveckling av havsnäringar och främjandet av den blå tillväxten. För att förstå konsekvenserna och för att motivera utvecklingsbehoven behövs information baserad på indikatorer.