Tahkoluodon merituulivoimala, Suomen Hyötytuuli
Havsbaserat vindkraftverk i Tahkoluoto, Suomen Hyötytuuli

Energi

EU:s mål är att förnybar energi ska utgöra 32 % av all slutförbrukning 2030. (RED II–direktivet)

I den första nationella havsplaneringsomgången avser energi främst havsbaserad vindkraft.

Parisavtalet

Parisavtalet om klimatet trädde i kraft 4.11.2016. EU ratificerade avtalet 5.10.2016 och Finlands ratificering skedde 14.11.2016. Parisavtalet binder inte parterna till specifika utsläppsmål utan de förbinder sig att bereda, informera om, upprätthålla och uppnå sina nationella utsläppsmål.

Vid förhandlingarna om Parisavtalet uppgav länderna vilka klimatåtgärder de är beredda att göra efter 2020. Länderna ska meddela nya eller uppdaterade insatser till klimatavtalets sekretariat 2020 och därefter vart femte år.

EU:s klimatpolitik

Europeiska unionens nuvarande handlingsram bygger på EU:s 2020-mål, som beslutades inom EU:s klimat- och energipaket 2008. De centrala delarna och förfarandena i 2020-paketet är EU:s utsläppshandelssystem och bindande utsläppsminskningskrav för varje land i sektorerna utanför utsläppshandeln (EU:s bördefördelningsbeslut) samt bindande mål för varje land i användningen av förnybar energi. Europeiska rådet enades 2014 om EU:s energi- och klimatmål för 2021–2030. De nya målen är en fortsättning på 2020-målen.

Direktivet om förnybar energi (RES) från 2009 sätter bindande nationella mål till 2020 i användningen av förnybar energi. Finland har som bindande mål att förnybar energi ska utgöra 38 % av den slutliga energianvändningen 2020. Det nya direktivet om förnybar energi (RED II) sträcker sig till 2030 och ska sättas i kraft av medlemsländerna senast 30.6.2021. RED II sätter inte mål för varje land utan anger att förnybara energikällor ska utgöra 32 % av EU:s slutliga energianvändning 2030.

Nationella klimatmål och Finlands klimatpolitik

Det klimatpolitiska planeringssystemet består av en långsiktig klimatpolitisk plan, en medellång klimatpolitisk plan och anpassningsplan samt separata energi- och klimatpolitiska strategier. Enligt klimatlagen ska Finland ha minskat sina växthusgasutsläpp med minst 80 procent till år 2050 jämfört med 1990 års nivå.

Finlands centrala klimatpolitiska mål och åtgärder har sedan 2001 angetts i energi- och klimatstrategier. Där granskas energi- och klimatpolitiken ur ett helhetsperspektiv med utgångspunkten att uppfylla de internationella och EU-krav som är bindande för Finland. Utöver de nationella strategierna har vissa ministerier tagit fram klimatprogram och åtgärdsplaner för specifika sektorer. Arbets- och näringsministeriet inledde beredningen av en ny strategi i april 2020.

 

Riksomfattande mål för områdesanvändningen

I de riksomfattande målen för områdesanvändningen, stycke 3.5. En energiförsörjning med förmåga att vara förnybar konstateras att den ökande vindkraftsproduktionen förutsätter att vindkraftsutbyggnaden anpassas till den omgivande markanvändningen och att skadliga verkningar beaktas på adekvat sätt. De skadliga verkningarna av vindkraftverken kan minimeras och den tekniskekonomiska genomförbarheten för-bättras, ifall vindkraftverken placeras i stora enheter.

Man bereder sig på de behov som produktionen av förnybar energi har och på de logistiska lösningar den förutsätter. Vindkraftverken placeras i första hand i enheter som består av flera kraft-verk. De linjedragningar som behövs för kraftledningar och för gasrör för fjärrtransport, vilka har betydelse för den nationella energiförsörjningen, och möjligheterna att realisera dem säkerställs. Vid linjedragningen för kraftledningar utnyttjas i första hand redan befintliga ledningsgator.

 

Planläggning

Enligt miljöministeriets handledning (Tuulivoimarakentamisen suunnittelu. Päivitys 2016) tillämpas i regel samma bestämmelser för vindkraftsbyggnad som för annat byggande. Stora vindkraftverk ska i princip uppföras på områden som planlagts enligt markanvändnings- och bygglagen och är lämpliga för vindkraftsbyggnad. Det krävs alltid bygglov eller åtgärdstillstånd för att bygga ett vindkraftverk. Kraftledningar för elöverföring och färdvägar för transport av kraftverkskomponenter till platsen är en väsentlig del av vindkraftsplaneringen.

Vid förläggning av vindkraftverk är det viktigt att beakta miljöegenskaperna samt övrig områdesanvändning, såsom bebyggelse och t.ex. flygtrafik och försvarsmaktens verksamhet.

I regel är följande områden olämpliga för vindkraftsbyggnad:

• värdefulla landskapsområden av riksintresse,

• betydelsefulla byggda kulturmiljöer av riksintresse,

• naturskyddsområden,

• ödemarksområden inrättade enligt ödemarkslagen samt

• internationellt viktiga IBA-fågelområden.

Från fall till fall kan man utifrån tillräckliga utredningar och konsekvensbedömningar överväga lämpligheten av vindkraftsbyggnad på bl.a. följande områden:

• Natura 2000-områden,

• landskapsmässigt värdefulla landskapsområden,

• landskapsmässigt betydelsefulla byggda kulturmiljöer och

• värdefulla geologiska formationer av riksintresse.

Relevant i dessa fall är framförallt områdets värden eller skyddskriterier och hur vindkraftsbyggnad eventuellt påverkar dessa. I samband med planläggningen kan även andra områden anges som olämpliga för vindkraftsbyggnad.

Planläggningen kan inte lösa frågor som omfattas av särskild lagstiftning. Beroende på plats kan t.ex. följande krav ställas på uppförande av vindkraftverket:

• flyghindertillstånd enligt luftfartslagen,

• vattentillstånd enligt vattenlagen,

• miljötillstånd enligt miljöskyddslagen, 

• MKB-förfarande enligt lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning,

• Naturabedömning som krävs enligt naturvårdslagen eller

• tillstånd för undersökning och kartläggning av havsbottnen på territorialvatten enligt territorialövervakningslagen.

Vindkraftverk ska i princip förläggas så långt från bebyggelse eller andra objekt som kan störas att miljötillstånd inte behövs.

Enligt 9 § i markanvändnings- och bygglagen ska en plan grunda sig på planering som omfattar bedömning av de betydande konsekvenserna av planen och på sådana undersökningar och utredningar som planeringen kräver. Väsentliga konsekvenser av vindkraftsbyggnad är inverkan på landskapet, ljud, skuggor, inverkan på fågelarter, fladdermöss, undervattensnatur och fiskarter, försvarsmaktens verksamhet, säkerheten, väderradar och radiokommunikation samt byggets samlade verkan.

Vindkraftverk behöver olika tillstånd beroende på om de ligger på territorialvatten eller i Finlands ekonomiska zon. Skillnaden är störst i fråga om planläggning och bygglov eftersom bara 8 a kap. i MBL (havsplanering) tillämpas på den ekonomiska zonen. Enligt lagen om Finlands ekonomiska zon är det finska staten som har rätt att använda området och naturresurserna i den ekonomiska zonen. Enligt lagen beslutar statsrådet om samtycke till ekonomiskt utnyttjande av och byggande i den ekonomiska zonen, om byggandet kan störa utövandet av de rättigheter som Finland enligt folkrätten har i den ekonomiska zonen. Ett vindkraftsbygge i den ekonomiska zonen kan också kräva miljökonsekvensbedömning, Naturabedömning, vattentillstånd och miljötillstånd.

 

Källor

Territorialövervakningslagen (755/2000)

EU:s klimat-  och energipaket 

EU:s direktiv om främjande av förnybar energi (2009/28/EG)

Luftfartslagen (1194/2009) 

Klimatlagen (609/2015)

Lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning (468/1994)

Naturvårdslagen (1096/1996)

Markanvändnings- och bygglagen (132/1999)

Parisavtalet (FördrS 75/2016)

Beredningen av en ny klimat- och energistrategi

De riksomfattande målen för områdesanvändningen

Statsrådets redogörelse om den nationella energi- och klimatstrategin fram till 2030

Statsrådets redogörelse om en klimatpolitisk plan på medellång sikt fram till 2030

Vattenlagen (587/2011)

Miljöministeriets anvisning: Tuulivoimarakentamisen suunnittelu. Päivitys 2016

Miljöskyddslagen (527/2014)