Kulturarv

De riksomfattande målen för områdesanvändningen ska bl.a. sörja för att nationellt värdefulla kulturmiljöer och naturarvets värden tryggas.

Internationella mål och överenskommelser

Förpliktande för Finland är fyra internationella konventioner som gäller skydd för landskaps- och kulturmiljön: Unescos konvention om skydd för världens kultur- och naturarv, konventionen om skydd för byggnadskulturarvet i Europa, europeiska konventionen om skydd för det arkeologiska kulturarvet samt europeiska landskapskonventionen. De ålägger länderna att trygga och beakta kultur- och naturarvet, byggnadskulturarvet, det arkeologiska arvet samt natur- och kulturlandskapen, skyddsområdena och den vardagliga miljön när användningen av områden planeras och områden bebyggs. Vid områdesanvändningen är det nödvändigt att identifiera dessa och beakta dem så att deras värden tryggas.

I Finland började man 2020 bereda en nationell kulturmiljöstrategi under ledning av undervisnings- och kulturministeriet.

Riksomfattande mål för områdesanvändningen

I de riksomfattande målen för områdesanvändningen anges att den finska kulturmiljön som helhet baserar sig på nationella inventeringar, som myndigheterna har gjort och som gäller nationellt värdefulla landskapsområden, nationellt betydande bebyggda kulturmiljöer och nationellt betydande arkeologiska objekt.

Lagen om fornminnen

Lagen om fornminnen fridlyser alla fasta fornlämningar som omfattas av lagen och förbjuder att de på något sätt rubbas. Fasta fornlämningar har inte någon åldersgräns. Lagen gäller såväl historiska som förhistoriska objekt, de yngsta är försvarsanordningar från andra världskriget. Enligt lagen innefattar fasta fornlämningar bl.a. stenrösen som fordom uppförts av människor, gravar och gravfält, kultplatser, bo- och arbetsplatser från forna tider, fästen, vallar, befästningar, ruiner av anmärkningsvärda byggnader, minnesmärken och lämningar av forntida färdvägar, såsom vägmärken och broar.

Vrak av fartyg eller andra farkoster som kan antas ha sjunkit för minst hundra år sedan är fredade enligt lagen. Delar av vrak och föremål som härstammar från vrak omfattas också av lagen.

Östersjöns natur har speciella egenskaper när det gäller bevarande av vrak. Det är ett kallt, mörkt och saltfattigt hav. Till följd av den låga salthalten lever skeppsmaskar, som förstör organiskt material, inte i Östersjön. Sammantaget gör dessa faktorer Östersjön till en mycket bra miljö med tanke på bevarandet av vrak.

Landskapsvårdsområden

Finlands fyra landskapsvårdsområden av riksintresse har inrättats genom beslut av miljöministeriet. Två av dem är marina objekt, Skärlandet och Simo. Landskapsvårdsområdena har inrättats med stöd av naturvårdslagen bl.a. för att slå vakt om landskapsbilden eller kulturlandskapet samt områdenas historiska särdrag.

Nationallandskap

År 1992 utsåg miljöministeriets nationallandskapsarbetsgrupp 27 nationallandskap som bäst representerar Finlands naturmässiga och kulturella drag. Nationallandskapen har ett stort symbolvärde och särskild nationell betydelse med avseende på kulturen, historien och landskapet. Flera nationallandskap utgör sevärdheter och har också ett värde ur rekreations- och turismsynpunkt. Havsområdets nationallandskap är Maritima Helsingfors, Skärgårdshavet, Kvarkens skärgård och Karlsö.

Det har inte angetts exakta områdesgränser för nationallandskapen, som även saknar juridisk status i områdesanvändningen.

Nationalstadsparker

Målet med nationalstadsparkerna är att bevara stadsnatur och byggd kulturmiljö som en omfångsrik och sammanhängande helhet. Dessa stadsparker, grundade enligt markanvändnings- och bygglagen, är ett element i hållbar stadsplanering och -byggnad.

Stadsparksnätet består av viktiga städer med tanke på Finlands utvecklingsfaser och städer med olika roller. Stadsparkerna berättar om den lokala kulturhistorien och speglar städernas särdrag.

Maritima nationalstadsparker:

• Björneborgs nationalstadspark

• Åbo nationalstadspark

• Hangö nationalstadspark

• Borgå nationalstadspark

• Kotka nationalstadspark

Unescos världsarv

Konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv antogs av Unesco 1972. Dess centrala frågeställning är hur världens kultur- och naturarv ska kunna bevaras för kommande generationer. Det är upp till de stater som ratificerat konventionen att identifiera, dokumentera och föreslå nya världsarv till världsarvsförteckningen. De avtalsslutande staterna ska även ta hand om sina befintliga världsarv.

Av Finlands sju världsarv ligger Sveaborg, Gamla Raumo, Struves meridianbåge och Kvarkens skärgård i havs- och skärgårdsområden eller i deras influensområde. Sammallahdenmäki representerar ett maritimt kulturarv trots att platsen numera ligger inåt land på grund av landhöjningen.

Konventionen om skydd av undervattenskulturarv

Finland har hittills inte ratificerat konventionen om skydd av undervattenskulturarv, som antogs av Unescos generalkonferens 2001, men den styr redan vår verksamhet påtagligt. Konventionen understryker vikten av undervattenskulturarvet som en del av folkens och staternas gemensamma kulturarv. Enligt konventionens centrala skyddsprincip ska kulturhistoriska fynd företrädesvis bevaras på fyndplatsen. Ifall föremål eller delar tas upp i samband med utforskningar ska man genom konservering och förvaltning säkerställa att kulturarvet bevaras långsiktigt.

Unescokonventionen har samma grundprinciper för skydd av arkeologiska och undervattniska kulturarv som den finska fornminneslagen. Fynd ska anmälas till myndigheterna och vrak som legat i vattnet i hundra år definieras som fornminnen.

Källor

Lagen om fornminnen (295/63)

Museiverket 2019. Suomen merellisen kulttuuriperinnön tilannekuvaus.

Statsrådets beslut om de riksomfattande målen för områdesanvändningen 14.12.2017

Konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv, ratificerad av Finland 13.2.1987 (19/1987)

Konventionen om skydd för byggnadskulturarvet i Europa (10/1992)

Den europeiska konventionen om skydd för det arkeologiska kulturarvet (26/1995)

Den europeiska landskapskonventionen (14/206)

Konventionen om skydd för undervattenskulturarvet 2001