Merialuesuunnittelijat_header

Lagstiftning och styrning

Syftet med havsplaneringen är att främja hållbar utveckling och tillväxt vad gäller ett havsområdes olika användningsområden, hållbar användning av havsområdets naturresurser och uppnåendet av god status i den marina miljön.

Vid havsplaneringen ska man granska behoven inom olika användningsområden och försöka samordna dessa behov. Användningsområden som ska granskas är i synnerhet sektorerna för energi, sjötransport, fiske och vattenbruk, turism, rekreation samt bevarande, skydd och förbättring av miljön och naturen. Vid havsplaneringen ska hänsyn tas till havsområdets särdrag och växelverkan mellan land och hav. Dessutom ska försvarets behov beaktas. – MBL 67A§

Europeiska unionens havspolitik

EU:s integrerade havspolitik är en politisk ram som ska främja hållbar utveckling av all havsrelaterad verksamhet genom att förbättra samordningen av politiska åtgärder som påverkar oceanerna, haven, öarna, kustområdena, de yttersta randområdena och det maritima Europa. 

Integrerad havspolitik syftar till att utveckla enhetlighet och koordination mellan branscherna utan att man går in i deras verksamhet. I stället läggs fokus på frågor som hör till fler än ett politikområde.  Havspolitiken handlar bl.a. om “blå tillväxt” – ekonomisk tillväxt i de havsrelaterade branscherna – maritim kompetens, havsplanering, integrerad havsövervakning och regionala havsstrategier såsom EU:s Östersjöstrategi.

EU:s havsplaneringsdirektiv

Havsplaneringsdirektivet ska i enlighet med havspolitiken och strategin för blå tillväxt främja hållbar ekonomisk tillväxt i havsområdena samt hållbar användning av havsresurserna och skydd av ekosystemen i ett läge där havsområdena används mer och den mänskliga belastningen ökar. Direktivet förutsätter att EU:s kuststater upprättar havsplaner före utgången av mars 2021. Syftet med havsplanerna är att samordna olika intressen i havsområdena och förebygga intressekonflikter. Samordningen av olika verksamheter syftar även till synergier mellan olika maritima användningsområden. 

Direktivet om en marin strategi – havspolitikens miljöavsnitt – är ett centralt inslag i havspolitiken och -planeringen. Med direktivet skapas fram till 2020 en ram för medlemsstaters åtgärder som behövs för att uppnå och upprätthålla god status i den marina miljön. Havsplaneringen ska främja dess mål. Finland har införlivat direktivet om en marin strategi via lagen om vatten- och havsvårdsförvaltningen.

Markanvändnings- och bygglagen

Bestämmelser om havsplaneringen finns i markanvändnings- och bygglagen. Landskapsförbunden svarar för upprättandet av havsplanerna medan miljöministeriets uppgift är allmän utveckling och styrning av havsplaneringen liksom samarbete med andra stater för att samordna planerna externt. Havsplanens aktuella status ska kontrolleras med minst tio års intervaller.

Åland har behörighet över den egna havsplaneringen, som regleras i vattenlagen. Åland upprättar en havsplan för territorialvatten som hör till landskapet.

 

Bestämmelser om planeringsområdena finns i statsrådets förordning om havsplanering. Det finns tre planeringsområden och följande landskapsförbund är ansvariga:

• Finska viken  
– Nylands förbund och Kymmenedalens förbund

• Skärgårdshavet och Bottenhavets södra del
– Egentliga Finlands förbund och Satakuntaförbundet

• Norra Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken
– Österbottens förbund, Mellersta Österbottens förbund, Norra Österbottens förbund och Lapplands förbund

Havsplanen upprättas för ett havsområde som omfattar territorialvattnen och den ekonomiska zonen från strandlinjen till den ekonomiska zonens yttre gräns. Planen är en översikt och visas på en karta. I planen granskas behov inom olika branscher, framförallt energi, sjötrafik, fiske och vattenbruk, turism och rekreation, samt bevarande, skydd och förbättring av miljön. Dessutom identifierades kulturarv, marin industri, utvinning och blå bioteknik som relevanta planeringsteman. När planerna upprättas uppmärksammas havsområdenas lokala särdrag, samspelet mellan land och hav samt försvarsbehoven.
 
Havsplaneringen granskar havet ur ett helhetsperspektiv med huvudfokus på att samla och dela kunskap och föra en dialog med intressenterna. Havsplanen har inte någon rättslig eller bindande verkan i tillstånds- och andra förfaranden inom övrig lagstiftning utan planernas effekt bygger i stor utsträckning på ökad kunskap om havsområdet och på samarbete mellan olika myndigheter och aktörer samt deras engagemang för att beakta planerna i sin verksamhet. 

Planens mervärde för planer inom områdesanvändningens planeringssystem, såsom landskaps- och kommunplaner, bygger på att havsområdet ses som en helhet inbegripet den ekonomiska zonen samt att olika sektorers behov och intressen identifieras och samordnas. När intressena samordnas kan man uppnå synergier samt öka samförståndet och kunskapen. Havsplanen underlättar förutseendet av havsnäringarnas utveckling och kommande behov samt hanteringen av miljöbelastningen på havet. 

Finlands nationella havsförvaltningsplan sträcker sig i likhet med havsplanen från strandlinjen till den ekonomiska zonens yttre gräns. Havsplaneringen ska främja dess och vattenförvaltningsplanens mål att uppnå god status i den marina miljön. 

Diagrammet nedan visar tillämpningsområdena för havsplanen, havsförvaltningsplanen och de riksomfattande områdesanvändningsmålen och planerna inom områdesanvändningens planeringssystem.

 

Källor

Direktiv 2014/89/EU[1]om upprättandet av en ram för havsplanering

En integrerad havspolitik för Europeiska unionen (COM(2007)0575). https://www.europarl.europa.eu/factsheets/fi/sheet/121/euroopan-unionin-yhdennetty-meripolitiikka

Lagen om Finlands ekonomiska zon 1058/2004 (483/2016) 

Markanvändnings- och bygglagen 132/1999 (482/2016)

Direktivet om en marin strategi (2008/56/EG)

Strategi för blå tillväxt (COM(2012)0494)

Statsrådets förordning om havsplanering (816/2016)

Vattendirektivet (2000/60/EG)