Naturskydd och -vård
Vision 2030
Alla aktörer som påverkar havet beaktar den marina naturens ekologiska specialvillkor och tryggar den marina naturens mångfald. Ett gemensamt och hållbart skydd av havsområdet förbättrar havsekosystemets tillstånd.
Beskrivning
Östersjön är ett litet och relativt grunt bräckvatten. Den finländska havsmiljöns tillstånd är som helhet dåligt och Finlands havsområde är alltsomallt eutrofierat. Med tanke på de marina ekosystemens funktion spelar nyckelarterna och vissa biotyper en viktig roll. Viktiga områden med tanke på mångfalden är i synnerhet grunda vatten, öarnas och skärens undervattensdelar samt grunda sandbottnar. Nyckelarterna kan ge en stor mängd övriga arter möjligheter att leva. Nyckelarterna bland växterna i de finländska havsområdena är i synnerhet blåstång, blå- och östersjömussla och bandtång.
Av de maritima naturtyperna är med tanke på ekosystemens funktion enligt HELCOM:s och EU:s naturdirektiv viktiga och skyddade älv- och åmynningar, smala bräckvattenslaguner, stora låga vikar, rullstensöar, sandbankar under vatten, rev samt kobbar och holmar i den yttre skärgården. Flyttfåglarnas rutter passerar över havsområdena. I Finland följer fåglarnas huvudsakliga sträckleder Finska vikens och Bottniska vikens kustlinjer. Internationellt viktig är de arktiska fåglarnas sträckled, som på finländskt territorium i huvudsak är förlagd till Finska viken (BirdLife 2014). Förutom vår- och höstflyttningarna rör sig en del av arterna på kusten mellan fastlandet och skärgården mellan närings- och häckningshabitaten. I skärgården finns det dessutom viktiga områden där sjöfåglarna vilar under flyttningen.
Tryggade fiskpassager i de viktiga lekälvarna och -åarna och deras mynningar är av avgörande vikt för att stödja fiskbeståndens livskraft. Fiskarnas lekområden ligger i huvudsak i grunda vatten i kustområdena. Hot mot att de ska bevaras är bland annat strandbyggnation, eutrofiering, igenslamning och muddringar (Luke). Stammen av gråsäl är kraftig på alla finländska havsområden och de största densiteterna påträffas i den sydvästra skärgården. Östersjövikarens bestånd är speciellt starkt i Bottenviken (Luke).
Eutrofiering
Kustvattnens och det öppna havets tillstånd försvagas mest av den alltför stora näringsbelastningen och den eutrofiering den orsakar. Av kväve- och fosforbelastningen transporteras största delen till Östersjön med älvarna och åarna (av kvävet 85 % och av fosforn 95 %). Generellt sett härstammar den största delen av kväve- och fosforbelastningen från jordbruket. Övriga belastningskällor är skogsbruket, belastningen från samhällen och glesbebyggelse, industri och fiskodling. Belastningskällornas andelar varierar i de olika havsområdena (Ympäristö.fi, Kuormitus).
Enligt de nyaste undersökningarna finns det bevis för att skogsbrukets andel kan vara ansenligt högre än vad man tidigare antagit, på riksnivå till och med hälften av belastningen från lantbruket (Metsätalouden seurantaverkko). Dessutom förs näringsämnen och sediment, såsom mikro- och makroplaster från de urbana områdena till havet. Kväve- och fosforbelastningen ökar mängderna plankton och blågröna alger. Algerna sjunker till botten när de dör och när de bryts ned förbrukar de syre och bottnens syretillstånd försämras. Fosfat som i anoxiska förhållanden tidigare samlats på botten frigörs till havet (Furman m.fl. (red.)). Det frigjorda fosfatet ökar i sin tur de blågröna algernas blomning. Av Östersjöns botten lider rentav en tredjedel av brist på syre (Östersjöutmaningen).
Nedskräpning
Skräpet är ett växande problem på Östersjön. Det hamnar i havet från fritidsaktiviteter, båtliv, fiske, byggarbetsplatser, avloppsreningsverkens överflöden samt spillvatten. Största delen av skräpet är plast (SYKE 2019, MM 2015).
Klimatförändringens effekter
Det antas att klimatförändringen i Finland kommer att minska nederbördsmängden vintertid och när tjälen minskar ökar samtidigt förmodligen sötvattenavrinningen från land till hav, vilket ökar belastningen. Då blir produktionen av plankton rikligare, ytvattnet värms upp, nedbrytningen påskyndas och det samlas organiskt ämne på havsbottnen. Dessa kan försvaga syretillståndet på bottnen.
Vattnets uppvärmning ökar vattnets stratifiering, vilket även kan ha en negativ effekt på förhållandena i djuphavet och öka de anoxiska områdena och den interna belastningen. Dessutom kan klimatförändringen ha inverkan på de stora saltpulsernas frekvens och därigenom på syresituationen på bottnarna och ökningen av den interna näringsbelastningen. Dessa faktorer bidrar till att försvaga bl.a. nyckelarternas livskraft och ökar sannolikheten för förekomsten av blomningar av blågröna alger (Furman m.fl. (red.)). Å andra sidan blandas havsvattnet om även vintertid när istäcket minskar, vilket hindrar att det uppstår syresvinn.
Klimatförändringens skadliga effekter för arterna bedöms ha den starkaste utbredningen för de nordiska arterna. I och med klimatförändringen kommer det område som är istäckt sannolikt att minska och den tid som isen ligger förkortas. Denna utveckling påfrestar exempelvis östersjövikaren, som föder sina ungar i bohålor i packisblock. Uppvärmningen av havsvattnet inverkar på hur de nuvarande arterna, såsom fiskarna, ska klara sig i de ändrade förhållandena. Uppvärmningen kan också främja utbredningen av djursjukdomar och invasiva arter. I fråga om sjöfåglarna kan effekterna också vara positiva, när mildare vintrar och ett minskat istäcke erbjuder fler övervintringsplatser. Den globala smältningen av inlandsisen höjer långsamt även nivån på Östersjöns yta. I Bottniska viken motverkas höjningen av havsytan emellertid av landhöjningen.
Invasiva arter
Invasiva arter kallas arter, som till följd av mänsklig verksamhet, antingen med avsikt eller oavsiktligt, har överförts från ett geografiskt område till ett annat. De nya arterna kan hota ekosystemet genom att i konkurrensen om föda och revir besegra de inhemska arterna. Å andra sidan kan de när de blir rikligare utgöra en födokälla för rovdjur. I allmänhet orsakar de nya arterna ändå problem, eftersom de rubbar den ekologiska balansen i ekosystemet. Till de invasiva arter i Östersjön som ökat mest hör bl.a. havstulpanen, ringmaskarten Marenzelleria viridis, rovvattenloppan och svartmunnad smörbult samt smårovdjuren mårdhund och mink. Spridningen av de invasiva arterna främjas av fartygstrafiken och klimatförändringen om havsvattnets medeltemperatur stiger. Å andra sidan förebygger den sänkta salthalten i vattnet spridningen av oceaniska arter sprids, och främmande rovdjur kan gallras genom jakt.
SKYDDSOMRÅDESNÄTVERK
Östersjön skyddas med hjälp av nationella program, strategier och lagstiftning samt internationellt samarbete. Det maritima skyddsområdesnätet består av Natura 2000-områden, nationalparker, sälskyddsområden, statliga naturskyddsområden samt privata skyddsområden. Internationella skyddsområdestyper är dessutom HELCOM MPA marina skyddade områden, Ramsa -områden samt världsarvsområdet (Forststyrelsen 2019). Dessutom finns det i havsområdena och skärgården fågelområden som på grund av fågelfaunavärdena erkänts vara viktiga på internationell, nationell och landskapsnivå (IBA, FINIBA ja MAALI-områdena, BirdLife).
Omkring en tiondedel av havsområdet är skyddat i Finland. Bestämningen av skyddsområdena har gjorts på grundval av exempelvis fåglarnas och sälarnas förekomstområden eller de habitat som förekommer vid gränsen mellan land och vatten. Utanför skyddsområdena finns undervattensnaturvärden, som man inte tidigare känt till. Det uppskattas att bara en fjärdedel av de betydelsefulla undervattensnaturvärdena ligger inom de nuvarande skyddsområdena (Virtasnon m.fl. 2018).
Vägkarta
Växelverkan mellan land och hav förstås bättre som en del av områdesplaneringen
– Man beaktar naturens växelverkan med människorna (förståelse av systemen)
– Man skärskådar vattenområdena tillsammans med de lokala aktörerna och invånarna
– Man förbättrar medvetenheten om de olika verksamheternas effekter på havsområdets tillstånd och förbinder sig till ett samfällt mål
– Man utsträcker planläggningen till att omfatta jord- och skogsbruksområden på samma sätt som tätortsområden
– Man strävar till att öka näringsämnenas kretslopp
– Noggrannare övervägande av farledsbehoven i planläggningsprocessen i syfte att bevara strandlinjen
– Man förbättrar den övergripande planeringen (inkl. sammanlänkning och sammanföring av funktioner)
Optimeringen av områdesanvändningen fungerar väl med tanke på havets tillstånd
– Man beaktar områdenas särdrag i planeringen av användningen och allokeringen av maritima verksamheter
– Man fastslår klart och noggrant vad man får göra och inte göra på havsområdena
– Man skapar till stöd för beslutsfattandet ett materiellt rikedomsvärde för den biologiska mångfalden (modellering)
Det har fastställts tillräckliga skyddsområden för regionerna
– Man tryggar skyddet av yngelområdena för biota
– Man ser över de nationella skyddsförbindelserna
– Man garanterar naturskyddsnätets tillräcklighet och konnektivitet, när arterna rör sig i och med klimatförändringen
– Man bereder sig för effekterna av klimatförändringen och en ändring i arternas habitat
Havsområdesplaneringen fungerar som ett verktyg för samarbete och växelverkan
– Man förstärker det sektor- och branschöverskridande samarbetet för att uppnå ett gott tillstånd i havet
– Man kartlägger forskningsbehoven systematiskt i samband med havsområdesplaneringen i fråga om alla teman
– Man utvidgar planeringen även till älvarna och åarna
– Man för samman planeringen av vattenvården, planläggningen och havsvårdsplaneringen
– Man bekantgör ekosystemapproachen ur invånarnas och turisternas synvinkel
– Man konkretiserar skyddsarbetets betydelse t.ex. med tanke på badvattnets kvalitet och fiskbeståndet
Den ökade förståelsen av havsmiljöns tillstånd och de faktorer som påverkar det utnyttjas bättre i beslutsfattandet
– Man strävar till att öka medvetenheten om havsmiljöns tillstånd samt de faktorer som påverkar det
– Man påverkar miljölagstiftningens utveckling
– Man etablerar ekosystemapproachen i planeringen och implementeringen av all verksamhet