Översikt
Scenario 1
De globala handelsflödena koncentreras och regleringen avvecklas i en marknadsliberal EU. Internationella storföretag investerar i Finland till exempel i logistik och datacenter under vatten. Företagens och städernas intressen styr utvecklingen mer än statsmakten och det är svårt att hitta en gemensam politisk vilja. Förutom till matproduktion utnyttjas havsområdet också särskilt som råmaterial för produkter med högt mervärde för företagens behov.
Läs mer
En stor efterfrågan på resurser leder till att utvinningssektorn utvidgas till Östersjön, särskilt till Skärgårdshavet (till exempel batteriteknologi, läkemedelsindustri). Man får till stånd betydelsefulla nya innovationer i fråga om undersökning av havsbotten och utnyttjande av näringsämnen. Miljöradikalism som drivs av individer och små grupper ökar.
Scenario 2
Oron över miljöns tillstånd ökar och klimatfrågor hamnar i politiskt fokus. Staten deltar aktivt i olika skyddsåtgärder och även privatpersoner, kommuner, församlingar och företag blir aktiva inom naturskydd. Konsumenterna är miljömedvetna och det ekologiska fotavtrycket styr konsumtionen (till exempel kryssningskompensationer). Människornas personliga val styr kraftigt även företagen till att erbjuda hållbara lösningar.
Läs mer
Nya affärsmodeller söks på gröna villkor och Finland är en föregångare inom hållbar teknologisk utveckling. Nuvarande cleantech- och bioteknologikluster blir starkare (bland annat algodling). Säkerheten i Östersjön är stabil då stormakterna fokuserar på andra områden.
Scenario 3
Maktkampen mellan världens stormakter har eskalerat till ett handelskrig och även de geopolitiska spänningarna ökar. Den instabila säkerheten minskar investeringarna. Det uppstår friktion särskilt mellan västvärlden och Ryssland. Möjligheten att det militära hotet blir verklighet är liten, men försvarsmakten har ändå starka intressen i fråga om havsområdet. Hotet on hybridinflytande och cyberkrig är verkligt. Situationen i Finland balanseras emellertid av ett nära samarbete och ökad integration mellan EU-länderna.
Läs mer
Man har inte åstadkommit klimatavtal på global nivå, men EU försöker emellertid föregå med gott exempel och stramar avsevärt åt sin miljöpolitik. EU:s ramdirektiv för vattenpolitik tolkas i vidare bemärkelse med tanke på hållbar utveckling så att även aspekter som gäller social och ekonomisk hållbarhet beaktas.
Områdesbeskrivningar (S2):
Områdesbeskrivningar (S3):
Energi
Energi (S1)
Miljöpolitiken är ineffektiv då utvecklingen är mycket företags- och teknologidriven och fossila bränslen avskaffas inte på önskat sätt. Även användning av torv ökar havets näringsämnesbelastning. I och med att samhället elektrifieras växer tillgången på energi i Östersjöregionen (till exempel 5G-nät, trafik, smarta städer) och stora produktionsanläggningar prioriteras. Havsvindkraft byggs rätt oreglerat av globala storföretag och som mycket stora helheter (på öppet hav), vilket orsakar konflikter i fråga om användningen av havsområden.
Finska viken
Det är svårt att utveckla vindkraft i Finska viken på grund av begränsningar som ställts av försvarsmakten, bebyggelse och fåglarnas flyttstråk. Havsvindkraftanläggningar placeras främst i de västra delarna av Finska viken utanför Helsingfors, Porkala udd och Hangö, även om företag inte vill investera i vindkraft i så pass begränsade förhållanden. Energiimport från Ryssland har stor betydelse och nya investeringar görs i kraftanläggningen i Lovisa.
Skärgårdshavet och Bottenhavets södra del
Då områdets landvindkraftskapacitet är i användning och energipriserna stiger ökar intresset för havsvindkraft. Havsvindkraft byggs i Skärgårdshavet och i Bottenhavets södra del, även om skyddsvärden får mindre uppmärksamhet. Områdets fördel vid byggande av havsvindkraft är det grunda djupet. Havsvindkraft placeras i Bottenhavet utanför Björneborg och Raumo och glest från Nystad till Björneborg, kanske också utanför Sastmola. Markinnehavet övergår allt mer till storföretag, vilket i detta område kan innebära ett intresse hos sjöfartsindustriföretagen att köpa landområden längs med kusten.
Norra Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken
I havet utnyttjas de tekniskt–ekonomiskt sett enklaste områdena för energiproduktion (det närmaste fria området nära stranden på grunda områden). Havsvindkraften ökar särskilt utanför Kemi–Torneå samt Brahestad, Jakobstad och Kaskö. Det byggs grönmålningsprojekt med klimatperspektiv för industrin nära existerande industri- och hamninfrastruktur. Andra miljövärden och en övergripande samordning försummas vid placering av industri.
Energi (S2)
Förnybara energiformer (inkl. sol- och vindkraft) blir avsevärt vanligare och utsläppsfria energiformer blir förmånligare. Energiproduktionen splittras då lagringsteknologin utvecklas och den förbättrade lagringsförmågan ökar även efterfrågan på vindkraft. Förnybara energikällor främjas kraftigt med hjälp av miljöpolitiska åtgärder och staten stöder nätanslutning av havsvindkraft (till exempel Danmark). I och med en investeringsmiljö som är gynnsam för havsvindkraft, en stabil säkerhetssituation och den teknologiska utvecklingen är produktion lönsam också längre ut på havet. Sammanslagning av vindkraft och andra energiformer erbjuder integreringsförmåner bland annat då elektroniska sjötransporter ökar. Vindkraftsanläggningar blir i allt större omfattning även turistsevärdheter.
SFinska viken
En positiv politisk styrning (till exempel stöd för nätanslutningar, gynnsam beskattning) möjliggör en snabb utveckling av vindkraft. Vindkraft integreras med områdets övriga energiproduktion så att det stöder elektrifieringen av sjötransporter. Förutom i västra Finska viken byggs havsvindkraft också utanför Borgå. I och med utvecklingen av teknologi för lagring av energi används vindkraftsparker också för energilagring (s.k. moderna kornbodar). Ökningen av elektriska sjötransporter skapar behov av laddningsställen på havet längs fartygsleder. Multi-use-vindkraftsparker är sevärdheter och symboliserar det blåa teknologisprånget. Små kärnkraftverk blir vanligare och den decentraliserade energiproduktionen medför nya slags olycksrisker i området.
Skärgårdshavet och Bottenhavets södra del
Havsvindkraft byggs särskilt i den ekonomiska zonen söder om Åland och i Bottenhavet långt bort från kusten så att miljön och den totala ekonomin beaktas (området utanför Björneborg och Raumo, från Nystad till Björneborg och därifrån till Sastmola). Staten styr byggandet (bland annat stödpolitiken), men företagen har också fått upp ögonen för havsvindkraftens potential. Utvecklingen av grön teknologi har gått framåt så att det är lönsamt att bygga havsvindkraftverk allt längre ut på havet. Detta löser konflikten mellan det buller och den visuella påverkan som havsvindkraft orsakar och turismen i området, och därmed förbättras attityderna till havsvindkraft. Elektrifiering av skärgården ökar i och med att antalet elbåtar och bebyggelsen i skärgården ökar.
Norra Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken
Det uppstår omfattande havsvindkraftsområden på öppet hav och stora havsvindparker byggs till exempel utanför Kaskö, Kalajoki och Uleåborg. I havsområdet betonas samordningen av vindkraftsbygge, annat bruk och miljövärden. Vetenskapligt data om havsområdet har ökat och samarbetet med Sverige har blivit verklighet. Till exempel utvecklas produkter med högre mervärde av torv och användningen av torv i energisyfte har upphört.
Energi (S3)
En gemensam energiunion för EU bildas och energioberoende på europeisk nivå lyfts fram. Försörjningstrygghet och gemensamma ambitiösa utsläppsmål betonas på den harmoniserade energimarknaden. Europeiska unionen stöder förnybara energiproduktionsformer, vilket i Östersjön innebär direkt stöd för havsvindkraft samt bygge av vindkraftsanläggningar längs överföringskablar. Energi produceras emellertid fortfarande också med stenkol för att jämna ut variationen i de övriga ländernas produktion. I en spänningssituation vill man decentralisera energiproduktionen för att minimera sårbarheten.
Finska viken
EU:s energiunion och försvarsmaktens motståndet gällande byggandet av vindkraft skapar en konfliktfylld situation i Finska viken. Detta förhindrar bygge av vindkraft i betydande utsträckning i Finska viken. Energiunionen medför kablar på havsbotten som knyter samman olika områden, och Finska viken används som en energiöverföringsplattform. Produktionen splittras och lagringen utvecklas.
Skärgårdshavet och Bottenhavets södra del
Energiproduktionsområden väljs framförallt med tanke på försörjningstryggheten, vilket eventuellt leder till decentralisering av energiproduktionen. Energiproduktionen på Åland som ett demilitariserat område sker så att självförsörjningen stöds. Havsvindkraft blir vanligare i södra Bottenhavet. I och med energiunionen ökar antalet kabelförbindelser från västkusten i riktning mot Sverige.
Norra Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken
Spänningarna och konflikterna i Östersjön leder till att energiproduktionen flyttas från Finska viken till Bottniska viken. Försörjningstrygghetsaspekten lyfter fram energiproduktionens mångsidighet och den decentraliserade produktionsstrukturen blir viktigare (även den decentraliserade, mångsidiga och delvis småskaliga produktionen på land betonas). Havsvindkraftsparker byggs med beaktande av försvarsmaktens intressen också i norr (till exempel utanför Uleåborg, Brahestad, Jakobstad och Kaskö). Radarkompensationsområdet i Bottenviken har utvidgats. Internationella elöverföringsförbindelser utvecklas också med tanke på säkerhets- och försörjningstrygghetsaspekterna och kablar läggs också i norr. Säkerheten i Bottenviken blir viktigare och försvarsmaktens intressen återspeglas också i Bottenviken (tryggande av infrastruktur som är kritisk med tanke på försörjningstryggheten, till exempel kärnkraftverk).
Miljön och havsområdets tillstånd
Miljön och havsområdets tillstånd (S1)
Östersjön har blivit en problematisk patient då havet eutrofieras och problemet med syrebrist blir värre i alla havsområden. Den ökande fartygstrafiken och vattenbyggnad minskar naturens mångfald och de introducerade arterna blir fler. Det rinner allt mer näringsämnen som uppstår av utsläpp från jordbruket med regnvatten till Östersjön och näringsämnesbelastningen ökar. Extrema väderfenomen som orsakas av klimatförändringen, såsom störtregn och översvämningar i kustområden, blir vanligare. Regn och vattenavrinning minskar salthalten i Östersjön, vilket försvårar livsförhållandena för nyckelarter och -gemenskaper. Havsytan stiger och påverkar kustområdena särskilt när det stormar. Även istäcket minskar avsevärt på vintern.
Finska viken
I Finska viken kollapsar havsområdets tillstånd tydligt: salthalten sjunker, arterna utarmas, eutrofieringsutvecklingen accelererar och introducerade arter blir vanligare. I synnerhet belastar huvudstadsregionens tillväxt (trafik, erosion, nedskräpning osv.) och farliga ämnen som ökar i och med sjötransporter Finska viken. Jordbruket belastar särskilt östra Finska viken (avrinningsområden). Sankt Petersburgs tillväxt innebär ytterligare utmaningar på grund av avloppsvatten i Östersjön. Även belastning på vattendragen som beror på skogsbruk och användning av torv ökar i Finska viken.
Skärgårdshavet och Bottenhavets södra del
Klimatförändringens effekter i området är betydande. Torrperioder och avrinningar under regnperioden ökar. Jordbrukets effekter på skärgården ökar. Förstörelsen av havsmiljön fortsätter och särskilt försämras havsbottnens tillstånd. Bottnen är full av fintrådiga alger och den största delen av bottnen är död.
Norra Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken
Många problem i Östersjön blir värre och havet blir sötare. Översvämningar är ett stort problem i de nordliga havsområdena. Även de tilltagande regnen sänker salthalten i Östersjön och ökar avrinningen av näringsämnen från land. Då havstillståndet försämras lider de låga havsområdena i norr allra mest.
Miljön och havsområdets tillstånd (S2)
Östersjöns tillstånd ses som ett internationellt miljöproblem och den totala nyttan av ett rent hav erkänns i stor utsträckning i alla Östersjöländerna. Skyddsåtgärder främjas betydligt och enhetliga och effektiva uppföljningsmetoder byggs upp. Även klimatförändringens skadliga verkan på Östersjöns väderförhållanden är mindre än förväntat. Näringsämnesbelastningen från jordbruket och annan belastande verksamhet på land minskar (inkl. matvanor som förändras, stramare vattenskyddsåtgärder inom jordbruk, effektivisering av rengöring av kommunalt avloppsvatten, lösningar inom den cirkulära ekonomin), vilket bidrar till att förbättra havsområdets tillstånd. Man får kontroll över eutrofiering och blågröna alger är inte längre ett problem som förekommer varje sommar. I och med ökad medvetenhet minskar även nedskräpning av Östersjön. Rening av avloppsvatten förbättras också på (passagerar)fartyg och man får kontroll över spridningen av introducerade arter.
Finska viken
Naturfiskbestånden mår bra och man har lyckats förhindra en skadlig spridning av introducerade arter. Man har lyckats minska näringsämnesbelastningen från land och eutrofieringssituationen är under kontroll samt algförekomsten på sommaren måttlig. I området vid Finska viken skapas nya system för den cirkulära ekonomin och den goda infrastrukturen i området stöder detta.
Skärgårdshavet och Bottenhavets södra del
Havsmiljöns tillstånd har förbättrats också i Skärgårdshavet och på grund av ett förändrat politiskt klimat har man har lyckats minska effekterna av jord- och skogsbruk. Människorna tar hand om miljön och man rör sig och bor ekologiskt i skärgården (återvinning, eltransporter osv.). Samhällenas miljöbelastning minskar och affärerna prioriterar närprodukter och hållbara produkter. Man har lyckats minska belastningen från kryssningsturism och allt fler kryssningsfartyg seglar på Östersjön med hjälp av nya miljövänliga teknologier. Man får kontroll över undervattensbullret som orsakas av vattentrafik.
Norra Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken
Vattenbyggnad är strikt reglerat, för att områdets ekologiska tillstånd inte ska äventyras. Man har lyckats minska betydligt belastning i fråga om jord- och skogsbruk, vilket förbättrar havsområdets tillstånd. Sikten i kustvattnen är mycket bra. Havsmiljöns tillstånd är i det bästa skicket jämfört med andra planeringsområden. Naturfiskbestånden förbättras, vilket främjar fritidsfisket och efterfrågan på guidetjänster.
Miljön och havsområdets tillstånd (S3)
I och med spänningar reserveras havsområden i allt större omfattning för försvarsmaktens ändamål. Miljösamarbete med Ryssland är svårt och umgänget minskar, vilket påverkar havsmiljöns tillstånd negativt. EU tar en stark roll i klimatåtgärder. Man försöker stoppa eutrofieringsutvecklingen med hjälp av reglering, och försämringen av havsmiljöns tillstånd saktar av. Mikroplaster förbjuds i EU, men eftersom globala avtal saknas löses inte problemet. I väderförhållandena kan man observera tecken på klimatförändringen, men Östersjön är fortfarande en gynnsam miljö för att bedriva många näringsgrenar.
Finska viken
Tillståndet i havsområdet i Finska viken försämras ytterligare. I och med spänningar växer försvarsmaktens roll i Finska viken och försvarsmaktens områden som eventuellt vuxit begränsar bland annat grundandet av nya naturskyddsområden. Öar som stängts på grund av försvarsmakten förblir i naturtillstånd. Bottenkablar vars antal ökar på grund av energiunionen kan påverka havsnaturen skadligt.
Skärgårdshavet och Bottenhavets södra del
Havsmiljöns tillstånd är ett kontinuum från nuläget. Boskapsproduktionen minskar i Egentliga Finland, men områdena för åkerodling minskar inte, eftersom trycket på att producera näring förblir samma eller ökar – delvis på grund av försörjningstrygghet. Bottenhavet är ett ”bortglömt område” och därför mår havsmiljön där allra bäst. På grund av försvarsmaktens närvaro förbättras naturtillståndet i försvarsområden, eftersom användningen av dessa områden begränsas. Vattenbruket ökar, vilket hotar havsmiljöns tillstånd i området.
Norra Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken
Bullerförorening ökar i havsområdet allteftersom hamnarna i norr får större betydelse. Man vill trygga produktionen av kritiska mineraler som finns i det norra havsområdet, vilket även påverkar havsmiljöns tillstånd. Vattenbyggnad ökar i försvarsmaktens övningsområden, hamnområden och i närheten av elöverföringskablar, vilket påverkar havsområdets tillstånd negativt.
Turism och rekreationsändamål
Turism och rekreationsändamål (S1)
Resenärernas intresse riktas till de stora städerna vid Östersjön och kulturarvet, och turismen koncentreras i närheten av städer. Kulturarvsobjekt köps av staten för privat användning, vilket äventyrar bevarandet av kulturarvet (till exempel områden från Försvarsmakten). Snabb tillgänglighet ses som en fördel för städer vid Östersjön och områdets kulturhistoria intresserar till exempel asiatiska turister. På grund av de ökande konsekvenserna av klimatförändringen kommer även tyska turister till lätt tillgängliga resmål vid Östersjön i stället för det heta Medelhavet. Kryssningsturismen på Östersjön växer kraftigt (till exempel stora hotellfartyg). Havsmiljöns dåliga tillstånd och privatisering av områden (till exempel datacenter under vatten) minskar natur- och kulturturismen i skärgården och bidrar till att förbjudna områden uppstår. Även aktivismturism ökar.
Finska viken
På grund av klimatförändringens negativa konsekvenser i andra länder kommer det turister till Finland. Stora turistmassor som kommer till området vid Finska viken belastar havsmiljön och området måste balansera mellan den ökande turismen och hållbarhet. De negativa effekterna av stora kryssningsfartyg inverkar på naturen och kulturarvet under vatten. Städerna i Finska viken och den närliggande skärgården drar fördelar av den ökade kryssningsturismen och en dag långa uppehåll i Finland ger livskraft åt företagen i området. Industriturism lockar utländska turister i Lovisa och Kotka. På grund av ekosystemets nedgång har användningen av havet i rekreationsändamål i Finska viken minskat. Privatiseringen av havsområdena försämrar allemansrätten, vilket försvårar användning i rekreationssyfte och båtsport. Även massiv kryssningsturism kan minska användningen i rekreationssyfte, om kryssningsfartygens avloppsvattenbelastning är betydande.
Skärgårdshavet och Bottenhavets södra del
(inkl. kulturarv): Bevarande av kulturarvet i skärgården och traditionella näringar är hotade. Turisterna åker på stora kryssningar som knappt är till nytta för hamnarna i skärgården eller turismföretagandet. Massturismen koncentreras till några lätt tillgängliga resmål (till exempel Örö och Utö). Dessutom skapas ”konstgjorda” resmål. Andra sätt att använda havsområdet begränsar turismen. Den permanenta befolkningen minskar i skärgården, vilket ytterligare försämrar serviceutbudet. Å andra sidan växer städernas livskraft och attraktionskraft i Östersjöregionen, vilket erbjuder möjligheter bland annat för den närliggande skärgården i Åbo. Även andra städer är intressanta med tanke på kulturarv (till exempel Raumo), men förutsättningen är goda trafikförbindelser – antingen med kryssningsresor eller på land. Å andra sidan åker människor på grund av aktivismturism till skärgården för att utföra olika slags naturvårdsarbeten.
Norra Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken
Turism koncentreras till de största städerna (Uleåborg och Vasa). Marina soldat- och kulturhistoriska objekt tas i bruk för turiständamål. Internationella turister tar över resmål vid havet, till och med på bekostnad av invånarnas rekreationsanvändning. ”Arktiska havet” stiger som ett resmål för storföretagens incitamentresor och som stöd för en positiv image. Sälar marknadsförs som en attraktionskraft för lukrativ jaktturism (jaktturism).
Turism och rekreationsändamål (S2)
En lugn och ren miljö samt serviceutbud som skärgårdsinvånare erbjuder i digitala plattformar lockar nya turister till Östersjön från länder som ligger nära (inkl. kultur- och naturturism). En kultur för gemensam användning blomstrar särskilt i huvudstadsregionen, där digitala peer-to-peer-tjänster har blivit en del av vardagen (till exempel skipperi.com o doerz.com). I och med klimatmedvetenheten har närturism blivit populärt bland finländarna, vilket ökar skärgårdens popularitet som rekreationsområde. Lokala kultur- och naturturismtjänster uppskattas och traditionella näringar blir starkare. Då turismföretagande förstärks riktas den största delen av turismen till Skärgårdshavet och naturområden.
Finska viken
Det är fortfarande tyst i skärgården i Finska viken och å andra sidan förenas urbanitet med skärgården i Kotka, Hangö och Helsingfors, som tillsammans utgör en jämn turism- och rekreationszon på området vid hela Finska viken. Digitala plattformar och gemensam användning bidrar till tillväxt av turism och rekreation särskilt vid Finska viken som har ett tillräckligt invånarunderlag (till exempel skipper.com, doerz.com, bout.com). Nya turismformer, såsom undervattensnaturstigar, införs. Boende på två platser (och dubbelt kommunmedlemskap) syns särskilt vid Finska viken. Digitaliseringen och omställningen av arbetslivet bidrar till att göra distansarbete vanligare och en bättre infrastruktur möjliggör även pendling från skärgården (jfr Stockholm).
Skärgårdshavet och Bottenhavets södra del
(inkl. kulturarv): Hållbarhet lyfts fram i turism i området och människorna använder hållbara transporter. Privatbåttrafiken elektrifieras och elbåtar samt den tilltagande populariteten av segelbåtar ökar trycket på att öka antalet och utveckla gästhamnar i området samt att förbättra avfallshanteringen (bland annat sortering, avloppsvatten). Naturturism ökar då naturens mångfald förbättras och människornas uppskattning av naturen ökar. Turismen riktas till de otaliga byarna i skärgården. Naturturism har genomförts decentraliserat, och människorna koncentreras inte för mycket till vissa områden. De känsligaste områdena omfattas av förbud att röra sig i dem. Områdets skärgårdskultur och långa historia intresserar turisterna, och kulturarvet integreras som en naturlig del av områdets image.
Norra Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken
Turism och rekreation ökar betydligt i området med fokus på området nära kusten i samband med städer, skärgårdar och naturskyddsområden. Elektrifieringen av kortdistansflyg möjliggör en ökning av internationella passagerarströmmar från närliggande länder. Klimatförändringen har inte smält havsisen och marina natursafarier (inkl. havsvindkraftparker) attraherar turister till norr på sommaren och vintern. ”Den frusna ödemarken” utgör en dragningskraft i området. Turister vill bli en del av den lokala skärgårdskulturen, där kustinvånarna erbjuder möjligheter via digitala plattformar. Turisterna stannar i området längre tider och den rena havsmiljön utnyttjas brett som resurs för den arktiska havsturismen. I stället för och vid sidan av turism som riktas till Skärgårdshavet är turismen intressant och lockar människor också i norr.
Turism och rekreationsändamål (S3)
Medborgarnas trygghetskänsla försämras på grund av ökade spänningar och informationspåverkan. Turismen försvåras och det kommer knappt några turister till Östersjön. Även kryssningarna till Ryssland minskar. En delorsak är politiska spänningar (bland annat överflygningsförbud), men även personliga reseutsläppsbudgeter minskar turismen. Rekreation i närområden blir en trend och turism blir lyx för några få rika människor (havsutsikt blir ett privilegium). Många kulturarvsobjekt tas i besittning av försvarsmakten. Trycket att använda populära turism- och rekreationsobjekt såsom Sveaborg ökar. I stället för Finska viken riktas turismpotentialen till trygga och lugna Bottenviken (inkl. att skapa ett varumärke av tystnad och mörker).
Finska viken
Utländska turistströmmar till Finska viken minskar och trenden med närturism och -rekreation ersätter inte helt detta, även om områdets positiva nettoflyttning ökar invånarnas egen närturism och rekreationsanvändning i området, och endast Hangö och Helsingfors lyckas bevara sin populära ställning bland turister. Det sämre förhållandet till Ryssland påverkar mycket negativt turismen i Finska viken och kryssningsturister från Sankt Petersburg söker sig inte längre till hamnarna i Finska viken. Försvarsmaktens områden utvidgas eventuellt utanför Kotka och Porkalaområdet försvårar användningen av dessa områden för rekreationsändamål. Havsutsikt blir en lyxprodukt och flera intressenter tävlar om att få områden invid stranden. Kabelprojekt som ökat i och med energiunionen försvårar nöjessjöfarten, vilket minskar havsområdets attraktionskraft för rekreationsändamål.
Skärgårdshavet och Bottenhavets södra del
(inkl. kulturarv): Objekt som ligger nära städer (till exempel Runsala, Ytterö) har en viktig ställning med tanke på turism och den inre skärgården får en viktigare betydelse i området. I naturen och närheten av havet vill man komma ifrån vardagen och uppleva lite lyx. Resmålen i skärgården minskar emellertid och de närrekreationsområden som finns kvar kommer i kläm då de överbelastas på grund av turismen. Skärgården förlorar fast bosatta invånare, vilket försämrar tjänsterna i området också med tanke på turism. De kulturhistoriskt värdefulla målen den inre skärgården och vid Bottenhavet lockar fortfarande, och i en värld som håller på att förändras ökar uppskattningen för dem. Havsmiljöns dåliga tillstånd försvagar till exempel naturturismen och privatbåttrafiken. Bottenhavets attraktionskraft ökar (renhet och säkerhet).
Norra Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken
Arktiska havet är turismens idyll, men stramare reglering påverkar bland annat flygpriser och därmed har den även en negativ inverkar på utländska turistströmmar. Turismens tillväxt grundar sig på en ökning av inhemsk turism samt på att man får turistströmmar från Sverige och Norge till Bottenvikenrundan. Kryssningsturism i Bottenviken lockar som en trygg kryssningsrutt. Betydelsen av nationellt sett viktiga skjut- och övningsområden bir viktigare i den spända situationen (till exempel Vattajaudden i Lochteå Karleby).
Fiske och vattenbruk
Fiske och vattenbruk (S1)
Många fiskarter får det svårt då livsmiljöerna förändras och förändringen av arter påverkar fisket. Nyckelarter, såsom blåstång, försvinner och Östersjöns ekosystem sviktar. Kommersiellt fiske i matsyfte minskar avsevärt och fångst av foderfisk ökar. Fiskarter som är typiska för sötvatten blir vanligare och fiskeflottan koncentreras (trålning sker längre bort från stranden). Efterfrågan på fiske från utlandet är stark och exporten av fiskprodukter ökar. Högre vattentemperatur i södra delar försvårar vattenbruk och trycket på att flytta norrut ökar. Vattenbruk ökar enligt hur lönsamt det är och företagen koncentrerar sin produktion till allt större enheter. Stora anläggningar placeras i första hand enligt utmärkta odlingsförhållanden (jfr enligt näringsämnesbelastningen).
Finska viken
På grund av havsområdets tillstånd mår fiskarter dåligt, vilket försämrar fiskemöjligheterna i området. I och med den ökade sjötrafiken i området kommer det eventuellt olika introducerade arter till Finska viken. Fritidsfisket ökar något och koncentreras till området utanför Hangö och Kotka, men havets svaga tillstånd minskar fiskets popularitet. Efterfrågan på fiske från utlandet är stark, vilket syns som ökat vattenbruk i området. Vattenbruksanläggningar inrättas på de mest lönsamma områdena i Finska viken, till exempel utanför Borgå. I och med den teknologiska utvecklingen odlas blåmussla och alger för att användas till exempel inom kosmetik och läkemedelsindustrin.
Skärgårdshavet och Bottenhavets södra del
En eventuell avveckling av kvotregleringssystemet som sker på företagens villkor hotar ett hållbart fiske av fiskbestånd. Utnyttjandet av fiskresurser styr företagens perspektiv som gäller maximering av avkastning på lång sikt. Logistiken utvecklas och produktionsvolymerna växer i och med att storföretagen främjar detta, vilket möjliggör lansering av nya fiskbaserade produkter genom lokalt universitetssamarbete. Kompetensen vid Åbo universitet stöder utvecklingen av produkter med högt mervärde (såsom användningen av alger till biobränslen). I Skärgårdshavet används vattenbrukets potential redan i stor omfattning, så fokus flyttas till södra Bottenhavet och stora odlingsenheter. Vattenbruksanläggningarna i området väcker intresse hos utländska investerare. Kustens betydelse med tanke på näringsgrenar minskar, vilket försämrar den regionala ekonomin.
Norra Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken
Kommersiellt fiske i matsyfte upphör eller förändras till fångst av foderfisk som ökar mycket. Man avstår från avlägsnande av vandringshinder och vandringsfiskarterna försvagas ytterligare. Typiska sötvattensfiskarter sprider sig (siklöja, gädda, gös, abborre). I synnerhet ökar fiske av siklöja och den trålas längre bort från stranden. Fiske på öppet hav koncentreras till Kvarkenområdet. Fritidsfiske minskar då havstillståndet försämras och sakkunskapen minskar. Högre vattentemperatur i södra delar försvårar vattenbruk och trycket på att flytta norrut ökar. Placeringen av vattenbruksanläggningar bestäms enligt lönsamheten och produktionen koncentreras till området utanför Kaskö/Kristinestad i samband med havsvindkraftsanläggningar, utanför Jakobstad och i större omfattning till Bottenviken norr om Karlö. Gråsälbeståndet växer i norr, vilket försvårar kustfisket.
Fiske och vattenbruk (S2)
Fiskbestånden i naturen blir livskraftigare och yrkes- och fritidsfiske ökar inom de ramen för vad miljön tillåter, då efterfrågan på vildfångad fisk ökar. Ökad konsumtion och fiske av naturfisk avlägsnar däremot näringsämnen som redan hamnat i Östersjön. Även strömmingens popularitet ökar som matfisk efter att gifthalterna sjunkit och antalet karpfiskar minskar. Skärgårdens livskraft garanterar goda möjligheter för fiskföretagande, men också privat- och kustfiske ökar inom ramen för vad miljön tillåter särskilt i skärgården och Bottenviken. Strängare miljöreglering begränsar en ökning av vattenbruk i stor omfattning i havet och fiskodling i slutet system blir vanligare, särskilt på land. Vattenbrukets sammanlagda produktionsnivå stannar på nuvarande nivå och koncentreras till öppet hav, där det utgör allra minst skada för havsmiljön. Vattenbruk kopplas i allt större omfattning också till vindkraftsparker på öppet hav.
Finska viken
I och med att havsmiljöns tillstånd blir bättre mår även fiskbestånden bra. Å andra sidan försvårar splittringen av privata vattenområden fiskeföretagandet. Fritidsfiskets popularitet växer då människor blir intresserade av skärgården och avvecklingen av vattenkraftverk vid älvar främjar ytterligare fisketurismen. Territorialvattnen vid Porkala udd och Hangö lockar fiskare. En stramare miljöreglering försvårar vattenbruket, men om eutrofieringsutvecklingen stoppar kan detta möjliggöra vattenbruk, dock inom gränserna för naturens bärkraft. I hemlandet kan utbudet av odlad fisk fortfarande inte svara på efterfrågan, och man importerar mycket fisk från utlandet. Odlingen av blåmusslor koncentreras till västra Finska viken, särskilt utanför Hangö, när däremot förhållanden som är gynnsamma för algodling omfattar hela havsområdet i Finska viken
Skärgårdshavet och Bottenhavets södra del
Yrkesfisket bevaras och blir starkare i skärgården, särskilt i form av kustfiske. Fiskarnäringen blir mångsidigare och utvidgas till försäljning av turism- och rekreationstjänster samt förädlade produkter. Fiskyngelodling görs i anläggningar med slutet system vid kusten, och extra odling flyttar till öppna havsområden i södra delen av Skärgårdshavet och Bottenhavet. Det finns många fritidsfiskare på Skärgårdshavet. Fiskare och vattenbrukare erbjuder fiskeresor i samarbete. I och med ökningen av natur- och upplevelseturism ökar även intresset för fiskeföretagande och vattenbruksteknologi. Då innovativiteten tilltar ökar även möjligheterna att använda fisk, alger och musslor bland annat i läkemedelsindustrin. Högskolekunskaperna i området stöder F&U-arbetet med nya produkter.
Norra Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken
Miljövänlig utveckling och placering av fiske och vattenbruk stöds kraftigt. Vandringsfiskarterna har återhämtat sig och vandringshinder har avlägsnats. Det förekommer mycket fiskeverksamhet och den koncentreras till Kvarkenområdet och alldeles till de norra delarna av Bottenviken. Användningen av karpfiskar ökar. Identifiering av regionala missförhållanden (till exempel sälar). Miljöregleringen begränsar ökningen av vattenbruk och några vattenbruksanläggningar placeras i den ekonomiska zonen vid Bottenviken och utanför Jakobstad.
Fiske och vattenbruk (S3)
Allteftersom EU:s miljöpolitik stramas åt, höjs skatterna för kött, och fisk- och grönsaksbaserad kost blir mycket vanligare. Kött är en lyxprodukt, när däremot vattenodlad fisk är vardagsmat. Försvarsmaktens intressen försvårar trålningsfisket på öppet hav och fisket koncentreras till kusten. EU:s jordbrukspolitik stöder sig mot mer produktiva områden och stöd allokeras till vattenbruk i Östersjön. Insatserna för att uppnå självförsörjning inom proteinproduktion samt den förbättring av vattentillståndet som beror på strängare reglering ökar vattenbruket och produktionen mångdubblas.Produktionen koncentreras särskilt till Bottenviken och Skärgårdshavet. Användningen av inhemsk fisk samt utnyttjande av de biflöden som detta ger upphov till och förädling (till exempel bioolja) ökar avsevärt. Även olika innovationer inom blå bioekonomi ökar efterfrågan på råmaterial från Östersjön (till exempel kosmetik och medicin).
Finska viken
En minskning av civil trafik i havsområdet påverkar fiskerihushållningen och trålning. Fiske som förekommer i liten omfattning fördelas jämnt längs Finska vikens kustområde förutom Helsingforsregionen. Spänningarna mellan länder i området minskar fiskexporten till Ryssland, även om man kan få ersättande utrikeshandel från andra länder, till exempel Kina. Vattenbruket mångdubblas bland annat utanför Hangö och Helsingfors, vilket kompenserar de försämrade fiskemöjligheterna.
Skärgårdshavet och Bottenhavets södra del
Fiskad fisk är en lyxprodukt och fritidsfiske blir vanligare. De största kuststäderna i området erbjuder fisketurism på fiskebåtar i angränsande vatten. I och med att havstillståndet försämrats kommer det nya arter till området, bland annat ålmalen. Vattenodlad fisk blir vardagsmat allteftersom köttkonsumtionen minskar. Man har börjat styra belastningen på vattendrag som en del av matpolitiken med tanke på matproduktionens totala belastning, och produktionsanläggningarna koncentreras särskilt till södra Bottenhavet då produktionen av gris- och kycklingkött har avtagit i Egentliga Finland. Förutom skattestyrning delas/köps belastningskvoter mellan jordbruk och fiskerihushållningen inom avrinningsområdena. Näringsämnesbelastningskvoterna har definierats på en hållbar nivå. I och med att regleringen stramats åt har pälsdjursuppfödning förbjudits, vilket tvingar till enorma förändringar i fråga om utnyttjande av strömmingsfångst. Förändringen stöds av staten.
Norra Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken
Det förekommer kustfiske i Kvarkenområdet särskilt i Vasaregionen samt i någon mån också i norra Bottenviken. Trålningsfisket minskar i och med att försvarsmaktens intressen ökar. Vattenbruk ökar betydligt i området och koncentreras särskilt utanför Kaskö, Vasa, Kalajoki, Uleåborg och Kemi. Vattenbrukets kraftiga ökning ökar även behovet av foderfiske.
Sjötransporter
Sjötransporter (S1)
Utvecklingen av telekommunikation och autonom teknologi påverkar snabbt logistiken. Autonoma fartyg blir vanligare på havet och de existerande farlederna utvidgas och görs djupare. I städer och tillväxtkorridorer rör sig människo- och varuflöden smidigt, men till glest bosatta områden däremot blir transporter både långsammare och dyrare. Helsingfors–Tallinn-tunneln byggs med stöd av kinesiska investeringar, vilket påverkar särskilt passagerartrafiken. Sjölogistikens volym och fartygsstorlekarna växer och nya lösningar utvecklas på företagens villkor (bland annat företagens egna logistiska nätverk). Även i Norra ishavet ökar trafikeringen jämnt i och med att istäcket smälter och Nordostpassagens logistiska betydelse växer (Kinas intressen, Ishavsbanan).
Finska viken
Ökningen av sjötransporter utlöser behovet att bygga mer infrastruktur i hamnar (särskilt i fråga om persontrafik) samt nya utvidgningsområden för hamnar. Olycksriskerna ökar i Finska viken på grund av ökningen av sjötransporter (högre risk för olje- och kemikalieolyckor). Även autonoma fartyg medför en ny slags säkerhetsrisk för den livligt trafikerade Finska viken. Helsingfors–Tallinn-tunneln och Rail Baltica (från Warszawa till Tallinn) ökar passagerartrafiken. I integrering av trafiken ingår också ett eventuellt tåg som går på en timme till Sankt Petersburg samt en elkabel under Finska viken. Pendling övergår till snabbare tågförbindelser och en del av arbetsresor och nöjesresor fortsätter på båtarna, vilket håller båttrafikvolymerna nära den nuvarande nivån. Volymerna för cirkulerande kryssningsfartyg har vuxit.
Skärgårdshavet och Bottenhavets södra del
På havsområden ses både autonoma och traditionella fartyg, vilket ökar kontroll av sjötransporter. Området vid Skärgårdshavet drar nytta av nya fjärrkontrollcentraler, eftersom det finns en stor kompetens och utbildning som gäller sjöfart i området. Å andra sidan är området utmanande för sjöfarten med tanke på automatiserade sjötransporter. Sjöfartsindustrin och nya lösningar för sjötransporter medför mycket livskraft till området och i och med högre utbildning i branschen blir området internationellt erkänt som ett centrum för blå teknologi och modern sjöfart. Minskningen av istäcket ökar antalet fartyg som trafikerar i området och i framtiden är det möjligt för fartyg att trafikera utan isklass och mindre motorer, vilket ger upphov till mindre utsläpp. I och med den ökade sjötrafiken växer även olycksrisken i skärgården. Hamnar slås ihop och en del överförs till utländsk ägo.
Norra Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken
Sjötransporter mellan stater ökar också i det norra havsområdet och förbindelsen mellan Vasa och Umeå utvecklas. På riksnivå flyttas godstransporter till befolkningsmässigt glesare områden. Utvecklingen av området framskrider på storföretagens villkor och till exempel syns skogsindustrins intressen starkt i planeringen av området. En del av hamnarna i norr har övergått i utländsk ägo och stora hamnhelheter klarar sig bra. Verksamheten blir svårare för små hamnar och hamnar slås samman i området. Volymerna för cirkulerande kryssningsfartyg växer och en del stannar över en dag i hamnarna i norr. Den autonoma fartygsverksamheten ökar betydligt i Bottenviken (efter att testområden införts) och en del rutter trafikeras med autonoma fartyg.
Sjötransporter (S2)
Sjölogistikens skadliga miljöeffekter minskar som följd av ökad miljömedvetenhet, den teknologiska utvecklingen, renare bränslen, lokal produktion och lösningar som uppstår ur den cirkulära ekonomin. Fartygstrafiken övergår allt mer till bränsleceller och kärnkraft. Antalet småtransporter ökar, vilket flyttar belastningen från havet till luften och förbättrar även skärgårdens tillgänglighet och tjänster. Den teknologiska utvecklingen, såsom till exempel 3D-utskrift i industriell skala, och nya lösningar inom den cirkulära ekonomin förbättrar tillgången till resurser, men ökar emellertid transport av avfall till havs. Närtrafiken och -logistiken förstärks.
Suomenlahti
Det ökade antalet småtransporter utgör logistiska utmaningar på det tätt bebodda området vid Finska viken. Lufttransporterna skapar nya slags frågor som gäller säkerhet och kontroll. Utvecklingen av den cirkulära ekonomin minskar fartygstrafikens volym, även om den inte helt tar bort den. Nya sjöfartsleder skapas i de östra delarna av Finska viken.
Saaristomeri ja Selkämeren eteläosa
Småtransporter och utvecklingen av lokal närproduktion stöder boende i skärgården och tjänster i området. I skärgården finns det många möjligheter att testa och utveckla drönartransporter och annorlunda automatik, vilket ytterligare ökar områdets attraktionskraft som center för havskompetens och förbättrar möjligheterna att utveckla lösningar inom den cirkulära ekonomin. Förutom stora dockor är även mindre sjöfartsindustri livskraftig i scenariot. Man hittar synergieffekter i havsvindkraft med sjöfartsindustrin i området. Fritidsbåttrafiken som vuxit ökar säkerhetsrisker på havet.
Pohjoinen Selkämeri, Merenkurkku ja Perämeri
I allmänhet ökar sjötransportsvolymen och en del av lastbilsvolymen övergår till sjötransporter. Trafik i kustriktning samt passagerar- och småtrafiken ökar. Det rena havet i området lockar turister. Skärgårdens tillgänglighet och tjänster blir bättre, särskilt i Kvarkenområdet.
Sjötransporter (S3)
Efter att den politiska situationen blivit mer spänd blir Östersjöns havsområde i allt större omfattning en strategisk spelplan och de logistiska rutternas strategiska betydelse lyfts fram. Sjörutter används eventuellt också som ett geopolitiskt verktyg och trafiken i Nordostpassagen försvåras. Vissa trygga tillväxtkorridorer blir viktiga (till exempel Åbo–Åland–Stockholm) och hamnarna vid västkusten förstärks. Passagerartrafiken särskilt söderut minskar betydligt. Även nöjessjöfart försvåras på grund av ständiga kabelprojekt, särskilt i Finska viken och Skärgårdshavet. Utvecklingen av autonoma sjötransporter bromsas av rådande cyberhot och misstro mellan internationella aktörer.
Finska viken
Den säkerhetspolitiska situationen flyttar fokus till sjöförbindelser från Helsingfors och Kotka hamnar till europeiska kontinenten och Sverige. Land- och flygtransporter ökar på sjötransporternas bekostnad. Säkerhetssituationen påverkar även transporter av privatpersoner och sjötransporterna minskar betydligt i fråga om passagerartrafik, vilket skapar problem för turismbranschen. Man ser knappt autonoma fartyg i Finska viken, utan testningsområden och användningen av dem har placerats i andra havsområden.
Skärgårdshavet och Bottenhavets södra del
Västkustens hamnar stärks på grund av den säkerhetspolitiska situationen och fokus för sjötransporter flyttar delvis från den övertrafikerade Finska viken. Samarbetet med Sverige stärks, vilket syns bland annat som ökad båttrafik. Hotet av cyberpåverkan försvårar sjötransporter och övervakning av sjötrafiken får en viktigare roll. Trafikvolymerna ökar och hamnar byggs ut. Städerna i området utvecklas och hamnarna få större betydelse i området. Flottan utvecklas och upprätthålls. Den starka kompetensen inom sjölogistik i området öppnar nya möjligheter för sjöfartsindustrin och logistiken.
Norra Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken
Hamnarna i området är säkra och fungerande jämfört med konflikthamnarna i söder, och målet är att behålla dem i finländsk ägo. Sjörutterna i området är relativt trygga och fungerande. Områdets interna trafik växer och fartygstrafiken mellan väst och öst och i kustriktningen ökar. Trafiken i Nordostpassagen försvåras, vilket medför nya möjligheter för sjötransporterna i området. Å andra sidan blir den nordliga dimensionen viktigare då transporter i Östersjön begränsas.