Meriliikenne (c) Tuula Palaste, Uudenmaan liitto
Meriliikenne (c) Tuula Palaste, Uudenmaan liitto

Sjötrafik

Merparten av sjötrafikregleringen kommer från internationella regelverk och överenskommelser.

Internationella regler och överenskommelser

På internationell nivå regleras sjöfarten av Internationella sjöfartsorganisationen IMO:s regler, EU-direktiv samt Helsingforskommissionen HELCOM:s rekommendationer. 

Den centrala miljöskyddskonventionen inom sjöfarten är IMO:s MARPOL-konvention med bilagor. Dess regler siktar på att förebygga föroreningar som sjöfarten orsakar i havsmiljön.

I IMO:s strategi 2018 uppställs målet att minska koldioxidutsläppen från internationella sjötransporter med minst 40 procent till 2030 och minst 70 procent till 2050 jämfört med 2008 års nivå.

IMO har utsett Östersjön till ett kväveoxidkontrollområde (NECA). Nya fartyg ska från och med 2021 minska sina kväveoxidutsläpp i NECA-områdena med 80 procent jämfört med dagens nivå. Då bestämmelsen träder i kraft ska nya fartyg ha katalysatorer eller övergå till att använda flytande naturgas som bränsle.

IMO har även andra viktiga överenskommelser och anvisningar för sjöfarten, bl.a. SOLAS-konventionen om sjösäkerhet, ballastvattenkonventionen, konventionen om förbud mot giftig bottenfärg samt konventionen om fartygsåtervinning.

Europeiska unionen har direktiv som berör sjöfarten och en del IMO-beslut har satts i kraft genom direktiv. Ett exempel är svaveldirektivet, som innebär att fraktfartyg på Östersjön från och med 2020 bara får använda bränsle som innehåller högst 0,1 procent svavel. 

Finland och andra Östersjöländer samt EU har undertecknat Konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö, dvs, Helsingforskonventionen, med förpliktelser om att även minska sjöfartens utsläpp samt skydda havsnaturen. Helsingforskommissionen HELCOM övervakar tillämpningen av Helsingforskonventionen och ger rekommendationer till avtalsländernas regeringar. Sjöfartsrekommendationerna gäller bl.a. fartygens utsläpp och avfall.

Finland implementerar de internationella regelverken och överenskommelserna genom lagstiftning eller nationella föreskrifter. 

Sjötrafiken i Finland

Fartygstrafiken är en del av sjötransportsystemet. Förutom infrastrukturen består systemet av lotsverksamhet, farledsunderhåll, trafikledning och -övervakning, isbrytning samt hamntjänster. Hamnarna är sjötransportsystemets knutpunkter, som förenar land- och sjötrafiken. 

Trafikledsverket samt Transport- och kommunikationsverket Traficom är behöriga sjöfartsmyndigheter i Finland. Trafikledsverket svarar för merparten av farledsunderhållet i Finland. Vid underhållet och utvecklingen av farlederna beaktas handelssjöfartens liksom den övriga sjötrafikens behov. Traficom sköter myndighetsuppgifter inom farledshållning såsom tillsyn över farledshållare samt förbud och restriktioner som gäller sjötrafiken.

Enligt Traficoms definition är farled en enhetlig, märkt, i sjökortet införd vattensträcka. Med farledsområde avses ett område för sjötrafik avgränsat av farledens begränsningslinjer. Till farledsområdet räknas också de specialområden för sjötrafik, t.ex. vänte-, mötes- och svängområden, som etablerats i samband med farleden. I Bottenviken är farledsdjupet 7–13 m och minimibredden 80–340 m, i Finska viken är farledsdjupet 8,9–15,3 m och minimibredden 80–270 m. I Skärgårdshavet är farledsdjupet 7,5–15,3 m och minimibredden 90–221 m.

Vattenlagen delar in farlederna i allmänna och enskilda farleder. De allmänna farlederna är vidare indelade i offentliga farleder (huvudman Trafikledsverket) och allmänna lokala farleder (andra huvudmän). 

Traficom har klassificerat de allmänna farlederna i sex farledsklasser efter farledens användningsändamål. Farledsklassen bestäms i första hand av vilken trafik leden är byggd för, dvs. vilken slags sjötrafik den främst är tänkt att betjäna. Klassificeringen har två grupper, handelssjöfartens farleder och grunda farleder. Handelssjöfartens farleder är indelade i två farledsklasser och de grunda farlederna i fyra. Det finns en servicenivåklassificering som beskriver farledernas tekniska nivå och en serviceklassificering som utgår från nivån på farledens säkerhetsanordningar. 

Nationella strategier och beslut

Finlands sjötrafikstrategi (Kommunikationsministeriet 2014) skapar en vision för 2014–2022 som betjänar ekonomin, näringslivet och sysselsättningen samt tar hänsyn till miljönormerna. Strategin har också en vision för 2030, “Ett blomstrande Finland – smarta sjöförbindelser”, och man har identifierat åtgärder som behövs för att uppnå den. Visionen syftar till att

• säkerställa att Finlands utrikeshandel och inrikes sjötrafik fungerar störningsfritt och samhällsekonomiskt kostnadseffektivt samt garantera internationell konkurrenskraft även vintertid, 

• Finland utvecklas till en föregångare inom vinter- och miljöteknik och ett land som exporterar spetskompetens. finländsk rederiverksamhet är livs- och konkurrenskraftig, 

• säkra den framtida kompetensen för sjöfartens och sjöfartsklustrets behov samt göra sektorn bättre känd och mer attraktiv,

• Östersjön är ett tryggt och säkert hav känt för sitt rena badvatten, ett attraktivt alternativ för rekreation och turism som erbjuder högklassiga sjötransporter till förmån för hela marknadsområdet, 

• den finska sjöfarten ska bygga på hållbara logistiska koncept och därigenom bli den ledande serviceproducenten i Östersjöområdet.

Vattenlagens mål är att främja, ordna och samordna användningen av vattentillgångarna och vattenmiljön så att användningen är samhälleligt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar, förebygga och minska olägenheter som orsakas av vatten eller av att vattenmiljön används, och förbättra vattentillgångarnas och vattenmiljöns tillstånd.

Förordningen om utmärkning av farleder gäller utmärkning av farleder på havet eller i annat vattendrag samt annan motsvarande dirigering av sjötrafiken och främjande av dess säkerhet.

Sjötrafiklagen samlar sjövägsreglerna och sjötrafikmärkena. Reformen syftar till att öka säkerheten och ansvarsfullheten i sjö- och båttrafiken samt möjliggöra trafikautomation. Lagen gäller i princip både handelsfartyg och fritidsbåtar. Sjötrafiklagen kompletteras av sjötrafikförordningen.

Sjötransport av styckegods regleras i sjölagen. Lagen gäller transporter mellan de nordiska länderna och Finland samt internationella transporter. 

Miljöskyddslagen för sjöfarten syftar till att förhindra miljöförstöring som orsakas av normal drift av fartyg. Detta sker genom förbud mot utsläpp av skadliga ämnen till luft och vatten eller begränsning av sådana utsläpp. Dessutom regleras mottagningen av fartygsavfall i hamnarna. Lagen kompletteras av statsrådets förordning om miljöskydd för sjöfarten.

Lagen om fartygstrafikservice syftar till att öka fartygstrafikens säkerhet och förbättra dess effektivitet samt att förebygga miljöolägenheter som fartygstrafiken medför.

Förordningen om transport av farliga ämnen som styckegods på fartyg har bestämmelser om transporten av farliga ämnen som styckegods. Statsrådet har även utfärdat en förordning om transport och tillfällig förvaring av farliga ämnen på hamnområden.

Enligt Traficoms anvisningar ska farledernas säkerhetsavstånd beaktas i samband med vindkraftsbyggen nära farleder i vattenområden och vid stränder. Vindkraftverk, liksom fiskodlingar, ska inte förläggas till farledsområden eller ankringsområden. Finland har inte specifika krav på avstånd till farleder, men i projekt för havsbaserad vindkraft har man ofta krävt 1,5 km säkerhetsavstånd till farledsområdena. Projekten ska utöver miljökonsekvenserna utreda konsekvenserna för sjötrafikens funktion.

Sjöräddningen tas upp under Försvaret i avsnittet om övergripande säkerhet.

 

Källor

Lagen om fartygstrafikservice 623/2005

Förordningen om transport av farliga ämnen som styckegods på fartyg 666/1998

Förordningen om förhindrande av sammanstötning i inre farvatten 252/1978

EU:s svaveldirektiv 2016/802

 HELCOM:s sjöfartsrekommendationer

IMO:s kväveoxidkontrollområden i Östersjön och Nordsjön (NECA-områden)

IMO:s växthusgasstrategi 2018

IMO:s MARPOL 73/78-konvention med bilagor

Internationella konventionen om säkerheten för människoliv till sjöss (SOLAS)

Kommunikationsministeriet (2012) Tuulivoimaloiden vaikutukset liikenneturvallisuuteen, Selvitys etäisyysvaatimuksista tie-, rautatie, meri- ja lentoliikenteen osalta, 20/2012.

Transport- och kommunikationsverkets anvisning om fartledsklassificeringen 2020

Liikenne- ja viestintäviraston viranomaistoiminta vesiväyläasioissa

Sjölagen 674/1994

Miljöskyddslag för sjöfarten (1672/2009)

Suomen meriliikennestrategia http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-243-388-6

Tuulivoimaloiden vaikutukset liikenneturvallisuuteen http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-243-321-3

Statsrådets förordning om miljöskydd för sjöfarten 76/2010

Statsrådets förordning om transport och tillfällig förvaring av farliga ämnen på hamnområden 251/2005

Vattenlagen 587/2011

Sjötrafiklagen 782/2019

Sjötrafikförordningen 124/1997

www.finlex.fi

www.vayla.fi

www.lvm.fi

www.traficom.fi

www.ym.fi

www.logistiikanmaailma.fi/kuljetus/merikuljetus

www.shipowners.fi

www.merikotka.fi/meriliikenne

www.imo.org