Skärgårdshavet och södra delen av bottenhavet

Lägesbild

Beskrivning av planeringsområdet

Planeringsområdet Skärgårdshavet och södra delen av Bottenhavet omfattar landskapen Egentliga Finlands och Satakuntas havsområden och arealen är cirka xxx km2. Planeringsområdet gränsar i söder till norra Gotlandsbäckenet och i väster till Ålands hav. I norr sträcker sig planeringsområdet till Sastmola norra kommungräns halvvägs upp längs Bottenhavskusten.

Den viktigaste faktorn som inverkar på biotopernas struktur och sammansättning i Skärgårdshavet är skärgårdskaraktären och dess regionala variationer. Skärgårdshavet är globalt sett ett unikt område. I Finlands havsområde finns drygt 80 000 över en ar stora öar, varav nästan hälften är belägna i Skärgårdshavet. Skärgårdshavet delas upp i inre, mellersta och yttre skärgården, som skiljer sig från varandra till både landskapet, floran och faunan.

Södra Bottenhavet kännetecknas av en låglänt kustzon med småskalig landskapsbild, en smal och ganska kal skärgårdszon samt öppet hav. De flesta öarna och holmarna är rätt små och omgivna av grunt vatten. Havet blir snabbt djupare vid Bottenhavets kustlinje, vilket gör skärgårdszonen smal och i huvudsak belägen inom mindre än tio kilometers avstånd från fastlandet. På grund av Bottenhavets öppna karaktär har havet en kraftig inverkan vid kusten och långt inåt land.

Landhöjningen förändrar skärgården och kusten i planeringsområdet. Nya öar och holmar stiger i sakta mak ur havet, gamla öar och holmar blir större, sund, vikar och flodmynningar blir grundare och strandlinjen förflyttas mot havet. Då havsvikarna efter hand skärs av från havet uppstår för organismerna viktiga flador och glosjöar, som gradvis förvandlas till sumpmark. Landhöjningen är ungefär 3,5−6,5 mm per år i planeringsområdet och fenomenet är som kraftigast i områdets norra delar.

Till följd av vattnets sälta och varierande temperatur är Östersjön permanent skiktad. Vattnets salthalt i planeringsområdet är endast 6‰ och skillnaderna i salthalterna är små. Havsvattnets salthalt i det finska havsområdet är högst i Skärgårdshavet. Höstens kraftiga vindar blandar om vattnet i planeringsområdet på djupet så att vattnets syretillstånd förblir gott. I det öppna havet eller i de grunda skärgårdsområdena märks ingen betydande syrebrist. I Skärgårdshavets djupgravar är syretillståndet ställvis dåligt. Skärgårdshavet har ansetts fungera som ett filter för näringsämnen och organiska ämnen vilket gör att det transporteras jämförelsevis färre näringsämnen till Bottenhavet.  Även Bottenhavet jämnar ut belastningen i övriga Östersjön till följd av vattnets strömriktning.

Satakuntas splittrade skärgårdszon är full av grynnor och smal jämfört med området i Skärgårdshavet.  De flesta öarna och holmarna är rätt små och skärgården omges av grunt vatten. I övrigt blir havet snabbt djupare vid Bottenhavets strandlinje. Bottenhavet är beläget vid övergångszonen mellan de södra och norra arterna och många arter som blåstång och blåmussla förekommer i allt mindre utsträckning i Bottenhavet till följd av den minskande salthalten. Samtidigt finns det också många arter som har sitt sydligaste utbredningsområde i Bottenhavets havs- och skärgårdsområde och förekommer i rikligare mängder närmare Bottenviken. I planeringsområdet förekommer såväl sötvattensfiskar som havsfiskar. Till följd av att salthalten minskar längre norrut lever en del av havsfiskarna i Bottenhavet vid den norra gränsen av sitt utbredningsområde.

Den stigande havsnivån och eutrofieringen betraktas som de viktigaste konsekvenserna av klimatförändringen i planeringsområdet. Den prognosticerade temperaturhöjningen, ökade regnmängden och urlakningen av näringsämnen från fastlandet kan förändra levnadsförhållandena för arterna i havet. Klimatförändringens effekter i Östersjön påverkar också människornas aktiviteter i kust- och havsområdet, till exempel sjöfarten, fisket och rekreationsanvändningen.

Landskapen Egentliga Finland och Satakunta i planeringsområdet Skärgårdshavet och södra delen av Bottenhavet har nästan 700 000 invånare.  Åbo och Salo är de största städerna i Egentliga Finland. I kust- och skärgårdskommunerna bor cirka 87 procent av befolkningen. Egentliga Finlands kust- och skärgårdsområde har varit bebott och påverkats av mänsklig aktivitet under hela den historiska tiden. Skärgårdsområdena har förlorat invånare till kustens tillväxtcentra under de senaste 50 åren, men samtidigt har sommarbosättningen i skärgårdsområdena ökat kraftigt. De fritidsboende är viktiga användare av lokala tjänster.

De största befolknings- och arbetsplatskoncentrationerna i Satakunta finns längs Bottenhavskusten och i Kumo älvdal. De största städerna är Björneborg och Raumo, där över hälften av hela landskapets befolkning bor. I kustkommunerna bor totalt cirka 63 procent av Satakuntas befolkning. Fritidsbosättningen är starkt koncentrerad till kusten.

Näringsstrukturen i planeringsområdet är livskraftig och mångsidig med en övergenomsnittlig industriandel. Exempelvis marinindustrins och logistikens andel av arbetstillfällena är redan nu betydande och uppskattas fortsätta öka. Det ökande antalet industriarbetsplatser ökar också antalet arbetstillfällen i servicesektorn.

Havsmiljöns tillstånd

Människan har påverkat havsmiljön under en lång tid och på många sätt, vilket har lett till att Östersjöns tillstånd har försämrats. Tillståndet försämras bland annat av belastningen av näringsämnen och skadliga ämnen, muddringar och deponeringar, vattenanläggningsarbeten, främmande arter, fiske, nedskräpning och undervattensbuller. För att uppnå ett gott tillstånd i havsmiljön krävs att trycket från människorna minskar och att nya verksamheter i havsområden planeras och förläggs så att de skadliga konsekvenserna minimeras.

Formen på Skärgårdshavets havsbotten varierar mycket, från grunda vatten till över hundra meters djup.  Näringsrika vikar, å- och älvmynningar är utmärkta habitat för många sjö- och vadarfåglar och särskilt för fiskyngel, såsom gösens, abborrens och gäddans yngel.   I dessa havsvikar föds en betydande del av hela det sydvästliga skärgårdsområdets gös-, abborr- och gäddyngel. I yttre skärgården är vattnet i nästan ständig rörelse. På de mjuka bottnarna i de skyddade vikarna vid den yttre skärgårdens låga öar och holmar växer rikligt med vattenväxter. På sandbankar under vattnet växer bestånd av bandtång, som utgör livsmiljöer för rikliga bottendjurssamhällen. Södra Bottenhavets grunda havsområden karaktäriseras i huvudsak av hårda morän-, sten- och grusbottnar samt på många ställen av blåstångsbestånd. Tack vare Bottenhavets renhet och klara vatten sträcker sig många vattenväxt- och algarters utbredningsområden djupare ut än i andra havsområden. Ytterös sandås samt Bredviken utgör ett habitat för många växt- och djurarter som trivs på sandbottnar och siltstränder.

Tack vare den stora och mångsidiga skärgården är fågelbeståndet i planeringsområdet artrikt och antalet fågelpar stort. Mångfalden av häckande arter är störst i skärgården, vid kustområdets grunda havsvikar, i deltaområdena samt i de näringsrika skogarna som gränsar till dem. I Skärgårdshavet lever en särpräglad blandning av havs-, kust- och insjöfåglar och området är det viktigaste häckningsområdet i Finland för flera skärgårdsfågelarter. Bottniska vikens strandlinje utgör ett betydande flyttstråk för många fågelarter som flyttar norrut och Satakuntas kust är en betydande rastplats på nationell skala för flyttfåglar.

Målet för vatten- och havsvården är att uppnå en marin status som klassificeras som åtminstone god, men utifrån den tredje ekologiska klassificeringen av ytvattnen (2019) har vattenområdenas status i planeringsområdet försämrats.

Den ekologiska statusen i Skärgårdshavet har i huvudsak klassificerats som måttlig, men nära kusten finns också vattenområden med otillfredställande, till och med dålig, status. Bottenhavet har varit ett av Finlands renaste havsområden, vilket synts både i klassificeringen av ytvattnets ekologiska status och i havsvattnets siktdjup. Vid den senaste klassificeringen hade havsområdet med god status krympt betydligt, och endast havsområdet i Bottenhavet mellan Raumo och Björneborg hör numera till klassen god. De övriga kustvattnens status varierar mellan måttlig och otillfredställande.

Kvalitativ deskriptor av god statusStatus
Eutrofiering
Halter och effekter av föroreningar
Föroreningar i matfisk
Nedskräpning
Energi och undervattensbuller
Hydrografiska förändringar
Främmande arter
Kommersiella fisk
Naturens mångfald
Näringsvävar
Definition 
Positiv
Neutral
Negativ
Okänt

I Finland bedöms havsmiljöns tillstånd som en del av planeringen av havsvården som bygger på lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen (1299/2004). Det här sammandraget om havsmiljöns tillstånd i planeringsområdet utgår primärt från rapporten Havsmiljöns tillstånd i Finland 2018 (PDF) som utarbetats inom havsvårdsplaneringen. Havsvårdens bedömning av havets miljöstatus omfattar havsnaturens mångfald, kommersiella fiskbestånd och näringsvävar, främmande arters utbredning, eutrofiering, nedskräpning och farliga och skadliga ämnen. Utifrån dessa faktorer klassificeras havsmiljöns status som antingen god eller dålig. Denna bedömning kompletteras av klassificeringen av ytvattnen som görs inom vattenvården och omfattar kustvattnen. Klassificeringen av ytvattnen inom vattenvården indelas i fem ekologiska klasser: dålig, otillfredsställande, måttlig, god och hög.

Blå tillväxt

Blå ekonomi avser havsbaserade näringar. Blå ekonomi omfattar verksamhet som är lokaliserad i havsmiljö, utnyttjar naturresurser ur havet eller deltar i verksamhet med sådana nyttigheter eller tjänster som främjar ekonomisk verksamhet i havsmiljö.

Blå tillväxt avser utnyttjandet av marina resurser på ett ekologiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt hållbart sätt.

Den havsbaserade vindkraften är den källa för energiproduktion som globalt sett växer snabbast. Bidragande faktorer är den tekniska utvecklingen, ständigt ökande turbinstorlekar och avsevärt utökade produktionsvolymer. Den havsbaserade vindkraften är den källa för energiproduktion som globalt sett växer snabbast. Bidragande faktorer är den tekniska utvecklingen, ständigt ökande turbinstorlekar och avsevärt utökade produktionsvolymer. Östersjön har uppskattats ha en betydande potential för havsbaserad vindkraft, och bland Östersjöländerna är potentialen störst i Finlands kustområden. Uppskattningen bygger på det grunda vattendjupet, det korta avståndet från fastlandet och relativt närliggande elnätsanslutning.

I Bottenhavet invid Vetenskär i Björneborg finns Finlands första havsbaserade vindkraftspark och världens första havsbaserade vindkraftspark som byggts för krävande isförhållanden. Den havsbaserade vindkraftsparken inledde sin verksamhet 2017 och omfattar 10 vindkraftverk på 4,2 MW.  Den uppskattade årliga elproduktionen är 155 GWh. Vindkraftverk har också byggts på land i anslutning till Björneborgs hamn. I helhetslandskapsplanen för Satakunta anvisas ett område för vindkraftverk vid Vetenskär. 

En välfungerande sjötrafik är särskilt viktig för Finland – 90 procent av exporten och 80 procent av importen transporteras sjövägen. I sjötrafiken framhävs i synnerhet teknisk kompetens och kunnande inom hållbar utveckling. Utvecklingen av hamnarna och hamndriften (bland annat fördjupning av farleder, digitalisering) anses vara viktig för förbättringen av industrins verksamhetsförutsättningar.

En ansenlig del av Finlands import och export går via Egentliga Finlands hamnar, i synnerhet mätt i varornas värde. Den snabba och täta trafik till Sverige som landskapets hamnar erbjuder är särskilt viktig med tanke på landets utrikeshandel. Åbo är landets andra största hamn för passagerartrafik. För att det omfattande skärgårdsområdet ska bevaras som ett levande område för boende, företagande och turism förutsätts förutom vägförbindelser även därtill kopplade fungerande färje- och fartygsförbindelser.

Vid Satakuntas kust finns två nationellt betydande godshamnar, Björneborgs och Raumos hamnar med regelbundna godstransporter året runt. Björneborgs hamn består av Mäntyluoto hamn (12 m) och Vetenskärs djup- (15,3 m) och kemikaliehamn. Björneborgs hamn är specialiserad på torrlast och vätskebulk, stora och tunga projektlaster och sågat virke. Björneborgs hamn är öppen för trafik också under isvintrar. Raumo hamn är en betydande exporthamn för skogsindustri och spannmål, och den största containerhamnen på västkusten (djup 12 m).

Fiskenäringen är beroende av havsmiljöns och fiskbeståndens goda status. I planeringsområdet Skärgårdshavet och södra delen av Bottenhavet verkade 2019 cirka 500 yrkesfiskare (138 fiskare i grupp I och 343 fiskare i grupp II[1]). I området finns många företag som odlar matfisk och förädlar fisk. Nätverket av fiskehamnar är omfattande.

Skärgårdshavet har den mest betydande fiskerinäringskoncentrationen i Finland. I södra Bottenhavet finns betydande trålfiskeområden både på öppna havet och i närheten av kusten. Södra delen av Bottenhavet är Finlands viktigaste strömmingsfiskeområde. Räfsö i Björneborg, Nystad och Kasnäs på Kimitoön hör till de största fiskehamnarna i området.

Största delen av fiskodlingarna i Finlands havsområde är belägna i Skärgårdshavet. Den aktuella verksamheten är koncentrerad till den inre skärgården, men vattnens dåliga ekologiska status, strömningsförhållandena och andra hydrologiska faktorer, den omfattande fritidsbosättningen och verksamhetens miljökonsekvenser förhindrar en mer omfattande användning av de nuvarande områdena.

Förädlingsverksamhetens värde är betydande, cirka 358 miljoner euro per år, och fiskpartihandelns värde är cirka 282 miljoner euro per år. De viktigaste arterna i den inhemska förädlingsindustrin är regnbågslax, strömming och sik.

[1] Finlands officiella statistik (FOS): Yrkesfiske i havet [webbpublikation].

Helsingfors: Naturresursinstitutet [hänvisat: 14.4.2020].

Åtkomstsätt: http://www.stat.fi/til/akmer/index.html

Skärgårdshavet och södra Bottenhavet är omtyckta turism- och rekreationsområden med betydande potential. Turismen och rekreationen i Skärgårdshavet kretsar kring Skärgårdens ringväg, Örö kustfort och andra skärgårdsmål.  Åtgärdsprogrammet för turismen i Egentliga Finland lyfter fram utvecklandet av servicen i nationalparksområdena i Skärgårdshavet och Bottenhavet, förbättrandet av turistmålens tillgänglighet samt utvecklandet av aktiviteter och inkvarteringsmöjligheter. Även Visit Finland har lyft fram Den maritima skärgården som ett spetsprojekt eftersom skärgården har en uppenbar attraktionskraft, men utvecklingen av den har varit splittrad.

 Södra Bottenhavets kust- och skärgårdsområden bildar en mångsidig helhet som utgör en attraktionsfaktor för turism och rekreation bland annat tack vare det rena vattnet, skärgårdsnaturens mångfald och de kulturhistoriska värdena. Fågelskådningen är ett exempel på möjligheter inom naturturismen. I synnerhet fågelvattnet vid Bredviken och Kumo älvs delta i Björneborg samt Ytterös våtmarker lockar fågelskådare under hela året. Stärkandet av turismsamarbetet och utvecklingen av den allmänna verksamhetsmiljön har lyfts upp som centrala teman i utvecklingen av turismen i Satakunta.

Det maritima kulturarvet finns såväl på land som under vattnet, det är såväl materiellt som immateriellt och anknyter till människans relation till havet och resurserna från svunna samhällen.

Det maritima kulturarvet utgörs av såväl konkreta spår i landskapet som färdigheter, seder och vanor betingade av havets närhet, som bland annat praktiska arbetssätt, kunskap, berättelser och föreställningar. Arvet har gått vidare från en generation till nästa och bidragit till uttryckandet, uppbyggandet och bevarandet av olika samhällens identitet.

Det maritima kulturarvet är spår som människan lämnat efter sig och element som skapats av människan och naturen i växelverkan i den maritima miljön. Det maritima kulturarvet omfattar objekt på land samt delvis eller helt under vattnet vid kusten, i skärgården och på öppet hav och syns bland annat som undervattenslandskap.

Det maritima kulturarvet hör ihop med bland annat bosättningen längs kusten och i skärgården, fiske och annan maritim fångstkultur, dykning och seder och bruk som har knutit människan till den maritima miljön.

Landskapen i planeringsområdet i Skärgårdshavet och södra delen av Bottenhavet har mycket olika kulturarv. I Skärgårdshavet dominerar skärgårdskulturen och i Satakunta är kulturarvet i klart högre grad en kombination av den fiske- och sjöfartsbetonade kustkulturen och den gamla allmogekulturen.

Sjöfart, handel och tidig bosättning präglar hela planeringsområdet. Omständigheterna har varit gynnsamma för boskapsuppfödning och jordbruk, och jämsides med den gamla allmogekulturen präglas kustområdets kulturhistoria av fiske, handel och sjöfart. Fyrarna och båkarna är synliga tecken på sjöfart. Skärgårdshavets mest kända fyrar är Bengtskär i Kimitoön, Utö i Pargas och Enskär i Gustavs. De mest kända fyrarna i södra Bottenhavet är fyrarna på Kallo och Säbbskär och båken på Santkari i Raumo samt på Oura i Sastmola.

Nationellt värdefulla maritima landskapsområden i Satakunta är Ytterö stränder och Vittisbofjärds kulturlandskap. Inom Egentliga Finlands område anknyter de nationellt värdefulla landskapsområdena såsom Dragsfjärd, Nagu och Korpo till det maritima kulturarvet. Skärgårdshavet är ett nationallandskap som avspeglar de mest representativa dragen i Finlands natur och kultur. Kulturarvet under vatten består i huvudsak av spår efter sjöfarten, dvs. fartygsvrak och ankaren. Sågindustrin vid södra Bottenhavet bildar ett betydande maritimt kulturarv.

Museiverkets Lägesbild av det maritima kulturarvet i Finland (2019) har utgjort stöd för att ta fram lägesbilden av det regionala kulturarvet och planeringslösningarna. (link)

Marinindustrin består av tillverkare av apparatur, totalleverantörer, konstruktionsbyråer, programvaru- och systemleverantörer samt skeppsbyggnads-, reparations- och offshore-varv. Marinindustrin i Egentliga Finland sysselsätter direkt drygt 5 000 personer och genererar en omsättning på 1,4 miljarder euro i cirka 400 företag. Branschens indirekta inkomst- och sysselsättningseffekter är betydande. Räknat enligt koefficienten 1,3 är branschens sysselsättningseffekt 6 500 personer och omsättningen 1,8 miljarder euro. Branschens sysselsättningseffekt ökar betydligt från och med 2018.

Marinindustrins omsättning består huvudsakligen av installations- och monteringstjänster, industriell tillverkning, planerings-, konsult- och experttjänster samt reparations- och servicetjänster. I Egentliga Finland ligger fokus på byggandet av kryssnings- och passagerarfartyg, men också reparationsarbeten på gamla fartyg och byggande av små specialfartyg hör till marinindustrin. Åbovarvets (Meyer Turku) betydelse för Finlands marinindustriella kluster är stor och fortsätter öka.

Satakunta hör till Finlands mest industrialiserade landskap. Industrins andel av mervärdet är 25,4 procent i Satakunta och 16,9 procent i landet i genomsnitt (2013). Industrins andel av arbetstillfällena är 19,6 procent i Satakunta och 12,9 procent i landet i genomsnitt (2014). Industrins andel av mervärdet är 25 procent och investeringsnivån är hög. Under de senaste åren har industriinvesteringar till ett värde av cirka en miljard euro gjorts i Satakunta, och investeringar värda över en miljard euro planeras. Bytesförhållandet i utrikeshandeln är det dubbla jämfört med resten av Finland. Satakunta är ett öppet, exportdrivet och internationellt landskap. Det finns en vilja att förnya den befintliga industrin, och med stöd av det befintliga kunnandet kan också ny verksamhet byggas upp.

Av Satakuntas betydande industriområden är M20 Industrial Park i Björneborg och Seaside Industry Park i Raumo belägna vid kusten. Genom Björneborgs hamn bildas också en betydande industrizon längs Kumo älvdal, riksväg 2 och järnvägen ända fram till storindustriparken i Harjavalta. LNG-terminalen i Vetenskär i Björneborg stöder områdets off-grid-gasförsörjning.

Bottensedimenten i Finlands havsområden är geologiskt sett mycket unga. I praktiken har alla förekomster av havssand och havsgrus uppstått i slutet av den senaste istiden eller därefter under de senaste 13 000 åren. De förekomster som kan utnyttjas ligger i princip i undervattensförlängningarna av de åsar som uppkom när istäcket smälte och i randmoränförekomster. I mindre omfattning kan användbara ämnen hittas även i andra morän- eller sandavlagringar genom erosion.

Intressant vad gäller mineralförekomsterna på havsbottnen är järn-mangansedimenten som har undersökts sedan 1960-talet på grund av förekomsten av järn, mangan, fosfor och jordartsmetall. Järn-mangansediment förekommer nästan överallt i Finlands havsområden. Diskussioner om möjligheten att även utnyttja fosfor bundet i havsbottnen har förts under de senaste åren.

Täkten av havssand och havsgrus har tillsvidare varit småskalig i Finland, men i och med den försämrade tillgången på naturgrus- och sandtillgångar på land, i synnerhet i närheten av tillväxtcentren, är det dock att förvänta att behovet av att utnyttja förekomster i havsbottnen ökar. Enligt en bedömning i en bakgrundsutredning från Geologiska forskningscentralen finns det cirka 2 miljarder m3 sand och grus i Finlands havsområden. Det motsvarar cirka 50 års stenmaterialanvändning i Finland. Bedömningen bygger på arealen av kartlagda sand- och grusförekomster och ett avlagringsdjup på fem meter. Strävan är emellertid att ständigt minska användningen av jungfruligt stenmaterial och i stenmaterialförsörjningen övergår man allt mer till cirkulär ekonomi.

Det har funnits ett intresse för att ta sand från havsbottnen utanför Björneborg. Sanduttag i havet utreddes i Satakunta 2007–2010. Projekten har dock inte realiserats och för närvarande bedrivs ingen utvinning av havssand eller annan mineralutvinning i planeringsområdet.

Bottenhavets viktigaste sand- och grusformationer finns i huvudsak utanför Björneborg, där en ås som sträcker sig från Virttaankangas via Säkylä och Harjavalta till Björneborg fortsätter flera tiotals kilometer från Ytterö strand längs havsbottnen. Ett annat betydande område är sandåsen på ön Reveli norr om Ytterö i Oura skärgård. 

Skärgårdshavets sand- och grusformationer är i huvudsak belägna i Salpausselkäområdet och i Trollholmens åsformationer. Undervattensformationerna på havsbottnen är i huvudsak täckta av tjock lera.

Blå bioteknik är en ny bransch som om man ser till användningen av havsområdet innebär i synnerhet produktion och skörd av biomassor i havet och deras produktionspotential. I Finland har en potential för biomassa identifierats närmast för vass och mindre värdefull fisk. Algodling är svårt i finländska förhållanden på grund av ogynnsamma ljusförhållanden och låga temperaturer. Det skulle finnas odlingspotential i vatten som innehåller spillvärme och näringsämnen från till exempel cellulosaindustrin och i avloppsvatten. Utmaningen för musselodling i Finland är de låga salthalterna och dåliga temperaturförhållandena jämfört med de övriga områdena i Östersjön. Potential för förädling av specialprodukter finns i synnerhet i fiskerihushållningens biflöden.

Försvarets särskilda behov har identifierats och beaktats i havsstrategidirektivet i EU-lagstiftningen och i markanvändnings- och bygglagen i den nationella lagstiftningen. Enligt markanvändnings- och bygglagen ska försvarets behov tryggas och beaktas vid planeringen av områdesanvändningen och havsplaneringen.

Försvarsmakten genomför med stöd av lagen om försvarsmakten (551/2007) och territorialövervakningslagen (755/2000) övervakning i luften och till havs överallt i Finland och Finlands närområde. Försvaret förutsätter aktiv verksamhet av försvarsmakten i havsområdena, dvs. en täckande övervakning i luften och till havs i havsområdena. Finska viken och Skärgårdshavets södra delar är för Finlands totala försvar mycket viktiga områden.

I vissa områden begränsas utförandet av försvarsmaktens lagstadgade uppgifter av annat nyttjande av havsområdena beroende på funktionernas karaktär, placering och tidpunkt. Försvarsmakten har skyddsområden (18 st.), skjut- och övningsområden samt hithörande faro- och begränsningsområden i havsområdena. En central aspekt för försvarsmakten är också farledernas användbarhet, ledningssystemens behov i normala förhållanden och försvarsmaktens undervattenskonstruktioner. I Finlands havsområden kan det fortfarande finnas krigstida havsminor och annan ammunition samt skadliga ämnen som härrör från olika verksamheter. Dessa bör beaktas och granskas från fall till fall i den mer detaljerade planeringen.

För Finlands havsområde, territorialvatten har det för ordnandet av rikets säkerhet och territorialövervakningen angetts viktiga och till sina gränser exakt fastställa skyddsområden. Finlands 18 skyddsområden finns i Finska viken och Skärgårdshavet. I territorialövervakningslagen föreskrivs om skyddsområden och begränsningar av verksamhet som ska iakttas i skyddsområdena vilkas syfte är att trygga Finlands territoriella integritet.

I skyddsområdena ligger vanligtvis ett militärområde med förbud att komma närmare än 100 meter. Området är utmärkt med skyltar som förbjuder landstigning. Detta begränsar ankring i området. Verksamhet i skyddsområden kräver tillstånd. Saaristomeren ja Selkämeren eteläosan suunnittelualueen suoja-alueita ovat Saaristomerellä sijaitsevat Kemiö, Örö, Utö, Gyltö, Houtskari ja Pansio.