Finska viken
Planeringslösningar
Introduktion
I Finska vikens planeringsområde accentueras maritim logistik, turism och rekreation, kulturarv samt marin miljö.
Funktionellt karakteriseras Finska vikens havsområde av sjötrafiken. Finska viken är Finlands mest trafikerade havsområde, och här finns också landets största hamnar. Läget på gränsen mellan EU och Ryssland är unikt när det gäller sjötrafik och hamnverksamhet, och skapar en utmärkt verksamhetsmiljö för internationell handel och logistik.
Området har de största turistmängderna bland alla finska havsområden. Det finns också stor potential att utveckla turismen i framtiden. Den hårda berggrunden som slipats av istiden, och den mångformiga skärgård som bildats av dess sprickzoner, är en resurs för rekreation och turism i Finska viken.
Genom Finska vikens läge har mångsidiga koncentrationer av kulturarv har uppstått i området. Området präglas av kustbosättningen, som i likhet med sjöfarten, sjökrigföringen och gränstrakterna sträcker sig långt tillbaka i historien. Dessa drag stöder också möjligheterna att utveckla den maritima turismen.
Finska vikens skärgårdsnatur och splittrade kustlinje är rik på värdefulla marina naturtyper med liten areal bland vilka många är betydelsefulla områden med tanke på den marina miljöns mångfald. Särskilt betydelsefulla livsmiljöer är grunda vikar, sandbottnar samt klippbottnar med rev. Den yttre skärgården i östra Finska viken är erkänd som ett viktigt område för den marina naturens mångfald. Potential i anslutning till vattendrag för vandringsfisk utgör också ett viktigt särdrag i områdets natur.
Marin miljö och marin natur
I havsplanen anvisas områden med betydelsefulla naturvärden under vatten, som också utgör potentiella områden för produktion av ekosystemtjänster. I utvecklingen av områdesanvändningen är det viktigt att beakta bevarandet av särdragen i livsmiljöerna under vatten. Planbeteckningen tar inte ställning till administrativa gränser eller skyddsområden, och de anvisade områdena utgör inte förslag till skyddsområden.
De områden som anvisas på kartan har genom en rikstäckande inventering identifierats som områden med ekologiskt betydelsefulla undervattensmiljöer (Finlands ekologiskt betydelsefulla marina undervattensmiljöer, EMMA, länk). I havsplaneringen identifierades sammanlagt 35 områden med betydande naturvärden under vatten. Ett av dessa områden (Luodematalat) är beläget inom den ekonomiska zonen. Områdesavgränsningarna baserar sig främst på data om vattenvegetation och övriga organismer, Östersjöns naturtyper samt fortplantningsområden för fisk som samlats in genom VELMU (programmet för inventering av den marina undervattensmiljön).
Endast sådana områden för vilka det fanns tillräckliga karteringsdata har fastställts som EMMA-områden. Betydelsefulla naturvärden finns också utanför dessa områden. Fler betydelsefulla områden kan identifieras i framtiden i takt med att kunskapen utvecklas. Det är viktigt att kartlägga och ta hänsyn till naturvärden under vatten också i andra områden än de som identifierats i planen.
I havsplanen anvisas inte befintliga Natura 2000-områden, nationalparker eller andra naturskyddsområden, som skyddas och genomförs enligt annan lagstiftning. Dessa områden har dock beaktats i havsplaneringen.
Skyddsområden, nationalparker och IBA- och FINIBA-områden ingår i plankartans bakgrundsmaterial och kan ses samtidigt som planen.
Det centrala målet och den centrala planeringslösningen för havsområden har varit att bevara, skydda och förbättra mångfaldig marin natur. I planen anvisas inga potentialer som sannolikt skulle ge upphov till konflikt med centrala naturvärden.
I närheten av Aspö inom Finlands ekonomiska zon finns en geologisk specialitet, ett 90 meter djupt kanjonlikt hål, som möjligtvis uppstått till följd av att inlandsisens smältvatten holkat ur berget. I havsområdet utanför Vederlax finns ett geologiskt betydelsefullt område, där ytjordarterna i huvudsak är sand och kohesionsjordarter, och sandbottnar samt sedimentbottnar av järn och mangan. Områdena är geologiskt betydelsefulla men ingår inte i EMMA-områdena.
I havsplaneringen identifieras betydelsefulla ekologiska förbindelser, bland åar och älvar som utgör viktiga miljöer och förbindelser, särskilt för bestånden av vandringsfisk, och å- och älvdalar som utgör ekologiska förbindelser samt övergångszoner för den blågröna strukturen, som är betydelsefulla för växelverkan mellan land och hav. Spetsobjekt i den nationella fiskvägsstrategin är åar och älvar som är av central betydelse för att återställa vandringsmöjligheterna för vandringsfiskar. Sjundeå å, Svartån, Kymmene älv och Virojoki är vattendrag i Finska vikens område som utsetts till spetsobjekt. Andra åar/älvar och åstränder/älvstränder som anvisats som ekologiska förbindelser är Vanda å, Sibbo å, Esbo å, Mankån, Svartsån, Borgå å, Illbyån, Forsby å, Fiskars å, Ingarskilaån–Torbackaån, Summa älv och Vehkajoki.
Finska viken utgör också den marina dimensionen av Fennoskandiens gröna bälte, som förenar det fennoskandiska gröna bältet med Europas gröna bälte. I utvecklingen av mänskliga verksamheter är det viktigt att beakta bevarande och förbättring av de ekologiska förbindelserna.
Bild. Betydande områden med naturvärden under vatten i Finska vikens område.
Energi
I havsplanen anvisas inga nya potentiella områden för utbyggnad av havsbaserad vindkraft i Finska viken. Försvarsmaktens verksamhet och behov i anknytning till landets försvar hindrar i betydande mån en omfattande utbyggnad av vindkraft i Finska vikens område. Försvarsmaktens möjlighet till radarkompensation utreddes i östra Finska viken år 2013. Utgående från utredningen konstaterades att byggande av vindkraft i östra Finska viken inte är möjlig med dagens teknik, ens genom kompensationsförfarandet. Andra faktorer som begränsar etablering av vindkraftsproduktion är i synnerhet Natura 2000-områden, fågelfaunan samt andra konsekvenser för naturen. Sett till vindförhållandena är Finska viken ändå ett potentiellt område för etablering av vindkraft. Planens strategiska linje är att områden som är bäst lämpade för omfattande havsbaserad vindkraft finns någon annanstans än i Finska viken. Det område i havet utanför Borgå, som i Nylands ikraftvarande fjärde etapplandskapsplan anvisats som område som lämpar sig för vindkraftsproduktion, anvisas därför inte i havsplanen. Området lämpar sig för vindkraftsproduktion, även om det inte anvisas i havsplanen.
Specialområden i Finska viken som anvisas i havsplanen är Sköldvik industriområde i Borgå, Lovisa kärnkraftverksområde och Googles datorhall i Fredrikshamn. I industriell verksamhet uppstår ofta ett värmeöverskott. Spillvärmen från Sköldvik oljeraffinaderi och petrokemiska fabrik samt kärnkraftverket i Lovisa släpps i dagsläget ut i havet. Användning av denna så kallade spillvärme för uppvärmning skulle minska behovet av andra energikällor. Om spillvärme från dessa anläggningar användes i huvudstadsregionens fjärrvärmeproduktion skulle utsläppen av växthusgaser i samband med huvudstadsregionens fjärrvärmeproduktion minska avsevärt. Detta alternativ skulle bemöta de kapacitets- och hållbarhetsutmaningar som bioenergi medför.
I Fredrikshamn finns Googles mest avancerade datorhall. Datorhallen har placerats i Fredrikshamn tack vare lämplig energiinfrastruktur, tillgång till kylvatten från havet samt övrig infrastruktur. Anläggningens kylsystem är det första i världen som konstruerats med denna teknik.
I Finska vikens område finns fyra betydande internationella infrastrukturförbindelser. Havskablarna Estlink 1 och 2 är förbindelser för elöverföring mellan Finland och Estland. Den förstnämnda går från Porkala udd i Kyrkslätt och den andra från Andersböle i Borgå. I fråga om gasledningar under vatten löper Balticconnector från Ingå till Estland, medan Nord Stream börjar i Ryssland och löper längs Finska viken till Tyskland.
För att uppnå Finlands kolneutralitetsmål och i fortsättningen trygga de framtida behoven för stamnätets elöverföringskapacitet, är det nödvändigt att utreda förutsättningarna för att möjliggöra elproduktion på Finlands sydkust. Även en eventuell tilläggsförbindelse till Estland för elöverföring kan komma att utredas.
Maritim logistik
I havsplaneringen identifieras internationellt betydande hamnar i TEN-T-stomnätet och i det övergripande nätet samt övriga regionalt betydande hamnar. Hamnarnas verksamhets- och utvecklingsförutsättningar är intimt förknippade med sjöfartsområden, anslutningsförbindelser på fastlandet, samt smidighet och säkerhet i trafiken. Hamnbeteckningarna omfattar även övriga verksamheter som stöder sig på hamnområdet, såsom industri och logistikcentra.
Finska vikens nationellt och internationellt mest betydande hamnar och knutpunkter för godstrafik är hamnarna i Helsingfors och hamnen HaminaKotka, som också ingår i Europas TEN-T-stomnätverk. Hamnar som ingår i det övergripande TEN-T-nätet är hamnarna i Hangö samt Sköldvik i Borgå.
De snabba färjeförbindelserna via terminalerna i Västra hamnen, Södra hamnen och Skatudden i Helsingfors erbjuder täta trafikförbindelser till Tallinn och Stockholm. Genom Nordsjö hamn färdas omfattande containertransporter till Europas viktigaste hamnar. Hamnarna i Hangö centrum är Finlands sydligaste hamnar, med snabb förbindelse till Centraleuropa. Koverhar hamn är en del av helheten Hangö hamnar. Sköldvik hamn tjänar regionens industrianläggningar och är specialiserad på transport av vätskor. HaminaKotka är Finlands största universal- och transittrafikhamn, och den är också specialiserad inom krävande projektlaster. HaminaKotka är en betydelsefull transiteringsväg mellan EU och Ryssland, och även trafiken till i synnerhet Tyskland är livlig. Som övriga betydelsefulla hamnar i Finska viken anvisas hamnarna i Ingå och Lovisa samt Kantvik i Kyrkslätt.
Hamnar är betydelsefulla inte bara för själva hamnverksamheten, utan också som områden för maritim industri, och i hamnområdena kan också industri med hamnanknytning placeras. På samma område som Västra hamnen i Helsingfors, i Finska viken, verkar också Helsingfors varv.
Som sjöfartsområden anvisas i havsplanen huvudsakligen farleder för handelsfartyg klass 1, och övriga havsområden med livlig trafik. Sjöfartsområdena baserar sig på de områden som utnyttjas inom sjötrafiken, befintliga farleders läge och behoven av att anvisa nya farleder utifrån vilka beteckningen Sjöfartsområden har generaliserats. I utvecklingen av sjöfartsområdena är det viktigt att beakta sjöfartens och den maritima logistikens framtida behov samt förutsättningarna för en trygg sjöfart. I havsplanens bakgrundsmaterial visas farleder för handelsfartyg klass 1 och 2.
Finska vikens skärgård och havsbottnens topografi leder in fartygstrafiken mot hamnen längs en tämligen begränsad farled. Parallellt med Finska vikens kust löper även en djupfarled som binder ihop hamnarna. Dess djup är 9 meter, utom mellan Ekenäs och Ingå där djupet är 5 meter. Utanför territorialvattnen råder frihet till sjöfart, trafiken är alltså fri utanför trafikseparerade områden som avtalats separat. På Finska viken i Finlands ekonomiska zon finns tre trafikseparerade områden som styr trafiken i öst-västlig riktning, av vilka det mittersta innehåller ett varningsområde för korsande trafik mellan Helsingfors och Tallinn. Majoriteten av sjötrafiken styrs till farleder i Finska vikens mitt, enligt trafiksepareringssystemet. I havsplanen anvisas också behov av en ny farled i riktning mot Sankt Petersburg, på grund av att det behövs en mer välfungerande förbindelse och för att fartygen blir allt större.
I havsplanen definieras ekonomiskt och funktionellt betydelsefulla funktionella förbindelser – såväl befintliga som potentiella – som stöder områdenas näringar och övriga välfärd. En funktionell förbindelse kan omfatta behov gällande turism-, rekreations- och infrastrukturförbindelser. I utvecklingen av förbindelser ska behovet av att samordna olika branscher beaktas och en mångsidig utveckling av förbindelserna främjas.
Den funktionella förbindelsen mellan Helsingfors och Tallinn är en del av TEN-T-stomnätskorridoren Nordsjön–Östersjön. Korridorens norra ände finns i nuläget i Helsingfors, varifrån korridoren fortsätter söderut genom de baltiska länderna genom Polen och därefter västerut mot Tysklands och Nederländernas hamnar på Nordsjökusten.
Förbindelsen till Tallinn innefattar den nuvarande fartygsförbindelsen och en potentiell tunnel till Tallinn. Förbindelsen till Tallinn är särskilt viktig för Nyland med tanke på omfattande pendling, godstrafik, företagsverksamhet samt turism. En eventuell tunnel, i kombination med den planerade järnvägskorridoren Rail Baltica, skulle göra förbindelsen ännu viktigare.
Den andra funktionella TEN-T-förbindelsen beskriver Helsingfors hamnars förbindelse i riktning mot Centraleuropa. De viktigaste fartygsförbindelserna från Helsingfors leder till andra hamnar inom TENT-T-stomnätet, såsom Stockholm och Travemünde.
TEN-T-stomnätskorridoren mellan Skandinavien och Medelhavet sträcker sig från gränsen mellan EU och Ryssland, via Helsingfors och Åbo till Centraleuropa och vidare till Medelhavet. Förbindelsen är betydelsefull för växelverkan mellan land och hav, och förenar transporterna till havs med transportkedjorna på land. HaminaKotka och Kouvola terminal för järnvägs- och landsvägstransporter (Kouvola RRT) utgör tillsammans en funktionell logistisk helhet, som utöver finsk trafik även tjänar trafik från Ryssland och Asien. Andra centrala delar av stomnätskorridoren är väg E18 och gränsövergångarna från Sydöstra Finland till Ryssland. Trafikförbindelsen på land längs Finlands kust är en väsentlig del av TEN-T-nätet och mycket viktig också för den internationella hamntrafiken.
Från hamnarna i Västnyland, i synnerhet hamnarna i Hangö, anvisas en funktionell förbindelse från Västnyland till Tyskland och övriga Centraleuropa. Det är en reguljär förbindelse som är viktig för Södra Finland.
De funktionella förbindelserna mellan Kotka och Estland samt Kotka och Sankt Petersburg är förbindelser med utvecklingspotential, där det finns ett behov att utveckla trafiken. Förbindelserna förknippas bland annat med betydande potential för internationell passagerartrafik, vars förverkligande kräver nya trafiklösningar samt bland annat att gränspassageprocedurerna blir smidigare. Estlands havsplan innehåller motsvarande utvecklingspolitiska linjedragningar för utveckling av turismförbindelser i riktning mot Kotka. Förbindelsen Kotka–Sankt Petersburg hänger också samman med transportkedjornas förbindelse till Rysslands inlandssjöfart. Via HaminaKotka förmedlas transporter längs Rysslands rutter för inlandssjöfart ända till Kazakstan.
I samband med havsplaneringen har man, för att stödja god status i den marina miljön, utfört en kartläggning av framtida muddringsbehov i hamnar och klass 1-farledsområden för handelsfartyg, samt identifierat de platser som bäst lämpar sig för havsdeponering med beaktande av skyddet av den marina miljön samt kostnadseffektiviteten. De hamnar i Finska viken som granskades i utredningen var Hangö hamnar (Västra hamnen, Yttre hamnen och Koverhar), Ingå hamn, Helsingfors hamnar Västra hamnen och Nordsjö, Kantvik hamn, Sköldvik hamn, Lovisa hamn samt HaminaKotka hamnar (Mussalö, Kantasatama och Fredrikshamn). (länk)
I havsplaneringen identifieras eventuella risker för olje- och kemikalieolyckor i den operativa driften. I havsplanen anvisas inga sådana lösningar som skulle innebära en medveten ökning av olycksrisken.
TEN-T är ett trafiknät som sträcker sig över hela Europa. Det består av ett stomnät som ska byggas senast 2030, och ett övergripande nät som ska vara färdigställt senast 2050. Syftet är att skapa ett säkert och hållbart trafiksystem för EU, vilket främjar smidig rörlighet för personer och
Fiske och vattenbruk
I havsplanen anvisas områden som i fråga om yrkesfiske är viktiga för nätfiske längs kusten och trålfiske på öppna havet. De nätfiskeområden som anvisats genom fiskebeteckningen bygger på Naturresursinstitutets material om nätfiske, som omfattar klass 1-nätfiskeområden. Materialet om trålfiske på öppna havet bygger i huvudsak på material från Kommissionen för skydd av Östersjöns marina miljö (HELCOM) om fiskefartygens rörelser. Förpliktelserna i fråga om uppföljning och lokalisering gäller endast fiskefartyg över tolv meter, därför finns det inga heltäckande uppgifter om mindre fartygs rörelser. Fiskeområdena har anvisats på ett övergripande sätt för att passa havsplaneringens skala. Det bör noteras att fångstplatserna varierar i tid och rum, på grund av fiskarnas rörelser och övriga omständigheter.
Havsplaneringens skala tillåter inte att övriga områden som är viktiga för yrkesfiske, till exempel ryssjeplatser eller nätverket av fiskehamnar, anges på plankartan. Områdena har dock beaktats under planeringsprocessen. Centrala fiskehamnar och ryssjeplatser för fiskare inom grupp 1 ingår i plankartans bakgrundsmaterial och kan ses tillsammans med planen.
Potentiella områden för fiskodling har i havsplanen anvisats i form av strategiska långsiktiga objektbeteckningar. Med beteckningen anvisas även befintliga vattenbruksanläggningar som är i drift. Enligt sin ekologiska klassificering är Finska vikens status dock sämre än god, och det finns ett tryck att minska näringsbelastningen för att nå tillräckligt god vattenstatus i området. Frågan präglas av motstridiga intressen: å ena sidan fastslås i den nationella planen för lokaliseringsstyrning av vattenbruket att man på grund av havets tillstånd inte borde öka belastningen genom vattenbruk, å andra sidan är målet i den nationella vattenbruksstrategin 2022 att öka fiskodlingen i Finland.
För att identifiera områden med potential för vattenbruk användes FINFARMGIS-modellering som utvecklats av Naturresursinstitutet, samt befintlig och planerad infrastruktur för fiskodling. För att identifiera områden för fiskodling användes analysverktyget FINFARMGIS som utvecklats inom Naturresursinstitutets innovationsprogram för vattenbruk, och som bygger på en ekosystembaserad strategi. Syftet med FINFARMGIS-analysen är att utgående från miljömässiga, sociala och ekonomiska kriterier bedöma olika områdens lämplighet för fiskodling. Geodatamaterialet undergick en multikriterieanalys och en analys av kostnadsyta, som resulterade i en synteskarta. Synteskartan beskriver, med hjälp av en klassificering som genererats genom modellering, de bästa områdena för stora fiskodlingsanläggningar i Finlands havsområden. Vid upprättandet av havsplanen för Finska viken beaktades, utöver analysen av rumsliga data, även Finska vikens särdrag och expertbedömningar.
Med hjälp av modellering identifierades potentiella områden i Finska viken för fortsatt odling av fisk, utgående från vilka sakkunnigutlåtanden gjorts för att anvisa beteckningar. Målet är att potentiella områden för fortsatt odling av fisk i framtiden ska finnas i områden med bättre vattenutbyte, och på så sätt i mindre grad orsaka näringsbelastning. Planeringslösningen utformas med antagandet att anläggningarnas belastande inverkan kommer att minska avsevärt i framtiden, i takt med att tekniken utvecklas. En utförligare konsekvensbedömning av områdena utförs i samband med odlingsanläggningarnas tillståndsförfaranden.
Turism och rekreation
I havsplanen har anvisats zoner för utveckling av turism och rekreation, med stöd i Finska vikens styrkor som maritimt resmål. Skärgård och maritim prägel, ren natur, samt närheten till natur och bebyggd miljö, har identifierats som Finska vikens trumfkort i fråga om turism. Turism- och rekreationsobjekt, samt potentiella sådana, som bygger på den maritima historien eller den havsnära naturen, finns i hela planeringsområdet.
Som förbindelse för turism och rekreation anvisas den basfarled för båttrafik som sträcker sig genom hela Finska viken och som är central för tillgängligheten och servicen. Basfarleden förenar via Finska viken Sankt Petersburgs metropolområde med hela Finlands havsområden.
Helsingfors med omnejd och havsområden är den viktigaste knutpunkten för den internationella turismen. I spetsen för turistdestinationerna står dessutom de andra maritima städerna Hangö, Raseborg, Borgå, Lovisa, Kotka och Fredrikshamn samt skärgården intill dessa. De maritima städerna är portar till turist- och rekreationsmålen i skärgården, de marina nationalparkerna och de nationella stadsparkerna. I utvecklingen av turism- och rekreationsområden betonas områdenas tillgänglighet och uppbyggnad av nätverk mellan tjänster. Målet är att i Finska vikens område skapa ett fungerande nätverk av områden för kustturism samt ett fungerande hamnnätverk, för såväl turister och fritidsboende som permanent bosatta.
I Finska viken finns stor potential för vildmarks- och naturturism. Kymmene älv är ett betydelsefullt vattendrag för fisk. I fritidsfisket och fisketurismen har det skett en förflyttning från behovsfiske till rekreationsfiske, vilket skapar nya möjligheter för turismbranschen. Möjligheter till fritidsfiske och jakt i rekreationssyfte gynnar å sin sida en livskraftig och välmående skärgårdskultur. I Finska viken utövas i någon mån säljakt, och jaktområdena fördelas ganska jämnt över hela kusten. De mest populära områdena för havsfågeljakt finns i Finska viken i de stora städernas skärgård, exempelvis i havsområdet utanför huvudstadsregionen.
Det är viktigt att se till att det också finns obebyggda havsstränder i naturtillstånd med tanke på turism och speciellt rekreationsmöjligheter. På bifogade karta kan du studera de obebyggda och bebyggda stränderna längs Finlands kust. https://arcg.is/1Gmyvv
Tabell I havsplanen angivna zoner för utveckling av turism och rekreation i Skärgårdshavet och i Finska Viken.
| Namn på området | Beskriving |
|---|---|
| Pyttis kust och skärgård | Zonens nyckelområden är bl.a. Strömfors bruksområde, Abborrfors, Keihässalmi, Pyttis kyrkby och Stockfors sliperiområde, Stråka slussen, naturobjekten i Purolahti, Mogenpörts turism- och rekreationsområden samt Fagerö. |
| Kotka kust och skärgård | Zonens nyckelområden är bl.a. hamnen Kantasatama, ön Varissaari, Rankö och Kyrkogårdsö, Aspö samt rekreationsområdena på Sapokka, Katariina och ön Lehmäsaari samt Kotka nationella stadspark. |
| Fredrikshamn kust och skärgård | Zonens nyckelområden är bl.a. Fredrikshamns historiska centrum, ön Tervasaari i Fredrikshamn, rekreationsområdeshelheten på öarna Nuokot, turismtjänster på öarna Vimpasaari och Rakin Kotka, ön Tammio samt ön Ulko-Tammio som ingår i Östra Finska vikens nationalpark. |
| Raseborg och Ingå | Raseborg och Ekenäs skärgårds nationalpark samt Ingå skärgård. Potential för natur- och vattenturism, rekreation samt stads- och kulturturism. |
| Borgå och Pellinge skärgård | Borgå och Pellinge skärgård. Nationalstadsparken i Borgå. Potential för natur- och vattenturism, rekreation samt stads- och kulturturism. |
| Lovisa | Lovisa, Lovisa skärgård, Pernåviken och Forsby ådal. Potential för natur- och vattenturism, rekreation samt stads- och kulturturism. |
| Huvudstadsregionen | Huvudstadsregionens gröna och blå bälte. Potential för natur-, vildmarks- och vattenturism, rekreation samt stads- och kulturturism. |
| Hangö | Hangö nationalstadspark. Potential för natur- och vattenturism, rekreation samt stads- och kulturturism. |
Kulturarv
I havsplaneringen identifieras koncentrationer av kulturvärden som omfattar bland annat nationellt värdefulla landskapsområden, maritima byggda kulturmiljöer av riksintresse (RKY), nationella stadsparker, kulturlandskap under vatten, traditionsområden för kustfiske samt helheter med koppling till sjöfart, vårdbiotoper och trävillekultur.
I havsplanen anvisas 15 helheter med värdefullt kulturarv. Helheterna representerar olika drag av ett kulturarv som är kännetecknande för Finska vikens planeringsområde. Dessa områden beskrivs i tabellen.
Östra Finska vikens kust och skärgård kännetecknas av skärgårdsbyar, skärgårdsnäringar och sjöfart. I Hangö, Lovisa och Helsingfors syns spår av spa- och trävillekulturen från 1800-talets slut och 1900-talets början.
I havsplaneringen identifieras i havsområdena betydande funktionella skärgårdshelheter där lokal skärgårdskultur, bosättning året om och fritidsbosättning, ett flertal maritima branscher, en mångsidig natur samt kulturmiljöer förenas. Kärnområden i skärgården i Finska viken är skärgårdshelheterna i Bromarv, Raseborg–Ingå, Sibbo–Borgå och Lovisa–Pyttis–Kotka. I utvecklingen av områdena är det viktigt att beakta livskraftig skärgårdskultur, mångsidigt näringsliv samt tillgänglighet året om. Det är viktigt att utveckla områdenas infrastruktur, för att stödja deras livskraft och särdrag.
Material som stöder centrala teman, såsom fyrar, vrak, fornlämningar, byggda kulturmiljöer av riksintresse (RKY) och nationellt värdefulla landskapsområden, ingår i plankartans bakgrundsmaterial och kan ses samtidigt som planen.
Du kan utforska Zoner inom havsplan, skärgård beteckning och YKR-data rapport (på finska). Länk https://www.merialuesuunnittelu.fi/wp-content/uploads/2020/10/Merialuesuunnitelman-vyohykkeet-saaristo-merkinnan-alueet-ja-YKR-data-2020.pdf
Tabell I havsplanen angivna områden med kulturvärden i Finska viken
| Namn på området | Beskriving |
|---|---|
| Fagerö | Ett välbevarat exempel på en fiske- och sjöfartsby i östra Finska viken. Tätbebyggd by som präglas av trästaket mellan tomter och trädgårdar, gränder mellan tomterna samt talrika bryggor, båthus och strandbodar. Byggnadsbeståndets äldsta del är från 1800-talet. De äldsta skriftliga uppgifterna om bosättningen i området är från 1560-talet. |
| Aspö | Ett välbevarat exempel på en fiske- och sjöfartsby i östra Finska viken. En till sin skala enhetlig, tätbebyggd lotssamhällsmiljö med stort gammalt byggnadsbestånd. De äldsta husen är från 1700-talet, men största delen är från tiden mellan 1850-talet och 1920-talet. Lotsverksamhet inleddes på ön på 1600-talet, och förtullning på 1700-talet. Öns landmärke är en båk i gråsten uppförd 1862. |
| Tammio | Ett välbevarat exempel på en fiske- och sjöfartsby i östra Finska viken. I byn finns sammanlagt 40 bostadsbyggnader, tätt intill varandra längs byvägen. De äldsta byggnaderna är från 1800-talets början, men största delen är byggda före 1870-talet. Den maritima prägeln framhävs av de nakna rundhällarna i gränderna och runt husen. Tammio fick sin första bosättning under medeltiden. |
| Sjöslagsområdet vid Svensksund | År 1778 och 1790 utkämpades mellan Sverige och Ryssland slagen vid Svensksund utanför Kotka kust. Slaget var sin tids största sjöslag som utkämpats på Östersjön, då totalt cirka 60 olika krigsfartyg sjönk på ett litet område. Platsen är en internationellt unik skattkammare när det gäller vrak. Området förknippas dessutom med värden i form av ett landskap under vatten. Området är också nära förknippat med Svensksunds sjöfästning, som byggdes 1790–1809 på order av kejsarinnan Katarina II. Samtidigt anlades på fastlandet fästningen Kymmeneborg (Kyminlinna) som var strategiskt kopplad till Svensksund och tryggade trafiken på land. |
| Hangö | Hangö udds spets utgör en helhet med ett värdefullt, mångsidigt och skiktat landskap som utvecklats till sin nuvarande form sedan Hangö vinterhamn grundades 1873. Helheten omfattar utöver stadens hamnar också bl.a. en järnvägsstation, ett centrumområde med trähuskvarter, Casino med sina parker, andra områden med koppling till spa- och trävillekulturen, hällristningar vid sundet Gäddtarmen, samt krigshistoriska besöksmål från 1800-talet och senare. |
| Skärlandet | Finlands första landskapsvårdsområde av riksintresse enligt naturvårdslagen. Området är särskilt rikt på arealer som formats av betande boskap, och betesgången syns i växtligheten. Området är glest bebyggt och dess värdefulla byggnadsbestånd är i huvudsak gammalt. |
| Jussarö–Gaddfjärden | Tidigare gruv- och soldatö. Ön omnämns som hamnplats i medeltida farledsbeskrivningar. Lotsverksamhet och malmbrytning inleddes på ön på 1800-talet. Gruvdriften fortsatte fram till 1960-talet. Gaddfjärden invid Jussarö är ett område bestående av kobbar omgivna av öppet hav, som är en del av sjöfartens och fiskets historia. I området finns även en skeppsfälla och Jussarö fyr på skäret Sandharun. |
| Ekenäs | Ekenäs som grundades 1546 var Nylands nästa äldsta stad före sammanslagningen med Raseborg. Den äldsta stadsstrukturen härstammar med sina gatulinjer och tomtindelningar från 1550-talet. Till de viktigaste delarna av Ekenäs hör det äldsta bebodda området på södra och västra sidan av nuvarande torget samt kring kyrkan, rådhustorget med dess omgivande byggnader, trähusen på Barckens udde, Hangö-Hyvingebanans ursprungliga järnvägsstation samt byggnader med anknytning till Ekenäs seminarium och skolkvarteren. |
| Barösunds farled | Historisk sjöfartsled och knutpunkt. Det mångsidiga byggnadsbeståndet invid farleden består av gammal jordbruks-, fiske- och lotsbosättning samt av sommarvillor, pensionat och sommarstugor byggda från och med 1800-talets slut. Farleden har också haft militär betydelse, och invid den byggdes försvarsverk på 1700-talet. |
| Porkala udd | Porkala udds skärgård, där Finska viken är som smalast, har alltid varit betydelsefull såväl för trafiken som för den militära verksamheten. Genom området löpte från och med 1630-talet en postväg längs vilken post fördes till Tallinn. Längs denna väg känner man till över 10 byar från samma tid, bland vilka många varit lotsbyar. I området finns Rönnskärs fyr som uppfördes i början av 1800-talet, Makilo gamla skydds- och fiskehamn, ett flertal fornlämningar under vatten samt Kallbåda fyr. |
| Huvudstadsregionen | Sveaborg vid inloppet till Helsingfors är en av världens stora sjöfästningar. Fästningen har byggts av tre nationer, Sverige, Ryssland och Finland, och haft en roll i alla dessa länders försvar. Sveaborg är ett unikt militärarkitektoniskt monument och ett av Unescos världsarv i Finland. Krepost Sveaborg ett av det kejserliga Ryssland uppfört system av land- och kustbefästningar runt Helsingfors utgör en av de främsta befästningshelheter som byggts under första världskriget. Ångbåtstrafiken gav upphov till trävillabosättning längs de ångbåtsrutter som trafikerades av Helsingfors lokaltrafik vid 1800-talets slut och 1900-talets början. |
| Borgå | Borgå är Nylands äldsta stad och Finlands nästäldsta. Staden grundades 1346 längst in i Borgåviken. Gamla Borgå har en välbevarad medeltida stadsplan och gatu- och tomtstruktur. Området kännetecknas av smala gator med tättbebyggda gårdar, vars byggbestånd främst härstammar från 1700-talet. Gamla Borgå med sitt ålandskap och Borgbacken är en del av det finska nationallandskapet. |
| Borgå västra skärgård | Söderskärs fyr, Pörtö med närliggande öar, Långholmen, Andersholmen, Rågskär och den mittersta delen av Onaslandet utgör lots-, fyr- och fiskerisamhällena i Borgå västra skärgård. Dessa miljöer återspeglar på ett utmärkt sätt den långa och mångsidiga bosättnings- och näringstraditionen i skärgården ända från 1600-talet. Hamnplatser för den kungliga flottan har också funnits i området i slutet av 1700-talet. |
| Pellinge skärgård | Lots-, fyr- och fiskerisamhällena i Pellinge skärgård har historiskt spelat en viktig roll i sjöfarten i Finska viken. Tullsundet, det skyddade inloppet till Pellinge sund, har använts under århundraden. Den skyddshamn som funnits i sundets djupa del finns också utmärkt i det kungliga sjökartoteket från 1700-talets slut, och i strandklipporna har namn, årtal och vattenstånd ristats in. Det har funnits många särpräglade skärgårdsbyar i Pellinge. |
| Lovisa | Svartholms sjöfästning utgör tillsammans med Lovisa landfästning den östra utposten till huvudfästningen Sveaborg i havet utanför Helsingfors, och byggdes efter Sveriges territoriella förluster på 1740-talet. Orrengrunds båk (byggd 1858) och lotsstation ligger sydost om Lovisa i en viktig skärningspunkt mellan olika farleder. Valkom hamn söder om Lovisa grundades i sekelskiftet 1900 i ett område bebott av lotsar och fiskare. |
Marin industri
I havsplaneringen identifieras den marina industrin som en central del av de helheter som de maritima näringarna utgör, de maritima klustren. Den marina industrin är ofta koncentrerad till närheten av stora hamnar. I havsplanen för Finska viken ingår marin industri i beteckningen för hamnar. På samma område som Västra hamnen i Helsingfors verkar också Helsingfors varv.
Fungerande logistikförbindelser till havs och på land är betydelsefulla för den marina industrins konkurrenskraft. I utvecklingen av hamnar är det viktigt vara beredd på ökande maritim logistik och olika projekt som kommer att genomföras till havs.
Mineralutvinning
I denna planeringsomgång har inga potentialer för mineralutvinning anvisats i havsplanen. Det finns ännu ingen tillräcklig kunskapsbas för att anvisa potentiella områden, och det är svårt att anvisa potential i havsplanen eftersom mineralutvinningsobjekten är små till arealen. Utvinningssektorn identifierades i visionsarbetet (länk) som en framtidsbransch, sektorn granskades också i rapporten om situationsbilden för den blå ekonomin (länk). Havsbottens sandreserver, såsom sand- och grusformationer, är i typfallet också områden med mycket höga naturvärden, så områden för mineralutvinning borde placeras i djupt belägna områden som saknar betydelse sett till sin mångfald.
Blå bioteknik
Potentialer inom blå bioteknik har inte anvisats i denna planeringsomgång, eftersom det ännu inte finns några mer ingående undersökningar och utredningar. Blå bioteknik identifierades i visionsarbetet (länk) som en viktig framtidsbransch, sektorn granskades också i rapporten om situationsbilden för den blå ekonomin (länk). Branschen är indirekt en del av målet att främja god status i den marina miljön, eftersom ett hav med god status också förmår producera högklassiga råvaror för bioteknikens behov.
Försvar
Tryggande av försvarsmaktens verksamhetsförutsättningar har beaktats i havsplaneringsprocessen. Försvarsmaktens områden anges i huvudsak i havsplanens bakgrundsmaterial.
Skyddsområden och skjut- och övningsområden till havs som avses i territorialövervakningslagen har beaktats i havsplanen. I Finska vikens planeringsområde finns sex skjut- och övningsområden samt nio skyddsområden.
Bland de användningar av havet som kommer att bli viktigare i framtiden är etablering av havsbaserad vindkraft en användning som måste samordnas med försvarets behov. I den första planeringsomgången avspeglas detta i att potentialen för havsbaserad vindkraft i huvudsak är koncentrerad till Bottniska viken.