Finlands viktigaste godshamnar och Europas livligaste passagerarhamn är belägna i Finska viken. I området finns omfattande hamn- och logistikkunnande. Den livliga sjötrafiken har också gett upphov till utbildning kopplad till sjöfart i området vid Finska viken. Forsknings- och utvecklingsverksamheten inom oljebekämpning är i toppklass i området vid Finska viken. Även kunnandet inom arktisk sjöfart anses vara en internationell styrka. Forskningscentret Merikotka i Kotka bedriver forskning inom utvecklingen av hållbar sjöfart.

De stora turistströmmarna har medfört ett stort utbud av utbildningar kopplade till turismnäringen speciellt i huvudstadsregionen.

Finlands viktigaste godshamnar och Europas livligaste passagerarhamn är belägna i Finska viken. I området finns omfattande hamn- och logistikkunnande. Den livliga sjötrafiken har också gett upphov till utbildning kopplad till sjöfart i området vid Finska viken. Forsknings- och utvecklingsverksamheten inom oljebekämpning är i toppklass i området vid Finska viken. Även kunnandet inom arktisk sjöfart anses vara en internationell styrka. Forskningscentret Merikotka i Kotka bedriver forskning inom utvecklingen av hållbar sjöfart.

De stora turistströmmarna har medfört ett stort utbud av utbildningar kopplade till turismnäringen speciellt i huvudstadsregionen.

De rikliga och mångsidiga fiskbestånden i Finska viken skapar goda möjligheter för ökat yrkesfiske. Det småskaliga yrkesfiske som bedrivs i närheten av kusten är vanligtvis fiske av flera arter med ryssja och nät.  De flesta fiskare i Finska viken är just kustfiskare. I planeringsområdet verkade 2019 47 fiskare i grupp I och 220 fiskare i grupp II. Under den senaste tiden har fisket varit en tynande näring i Finska viken eftersom yrkesfiskarna blir allt äldre och branschen inte lockar några nya fiskare. Trålningens betydelse inom fiskenäringen är mycket liten jämfört med Finlands övriga havsområden.

Som i allmänhet i Finlands havsområden består största delen av fiskfångsten i Finska viken av strömming och vassbuk. Sammanlagt fiskas årligen 10 miljoner kilo av dessa arter. Utöver dessa fiskas några tiotals ton gös, lax och sik i Finska viken. Finländska fiskare fiskar stora mängder lax även med Östersjöns mått mätt. I Finska viken är fisket dock småskaligt jämfört med övriga havsområden. Alla Finlands viktigaste landningshamnar för fångst är belägna utanför Finska vikens planeringsområde.

Största delen av den fisk som odlas i Finlands havsområden produceras i Skärgårdshavet. I Finska viken finns bara några fiskodlingsföretag. Fiskodlingarna är koncentrerade till östra Finska viken till havsområden i Lovisa, Pyttis och Virojoki. Vattnets dåliga status i Finska viken tillåter ingen utvidgning av vattenbruket i dess nuvarande form.

Fiskeriområdena inledde sin verksamhet 2019 och de har till uppgift att planera hållbart nyttjande och vård av fiskeresurserna. De ska senast vid utgången av 2021 upprätta en nyttjande- och vårdplan. Varje fiskeriområde ansvarar för att verkställa sin plan och utvärdera dess effekter.

Lockande naturområden, kulturmiljöer och landskapsområden i skärgården och på kusten är betydande faktorer i utvecklingen av den maritima turismen.  Havet är onekligen ett centralt element i Finska vikens natur och har därför en stor betydelse för regionens dragningskraft. Förutom kuststäderna finns flera maritima kulturella resmål vid Finska vikens kust, såsom fästningar, villa- och bruksområden och vrak. Det mest anmärkningsvärda enskilda resmålet är UNESCO:s världsarv Sveaborg.

En klar styrka för den maritima turismen i Finska viken är läget vid livligt trafikerade fartygsleder. Utöver den linjebaserade trafiken gör närheten till Stockholm, Sankt Petersburg och andra kulturstäder vid Östersjön området attraktivt för stora kryssningsfartyg som förutom Helsingfors också börjat stanna i Kotka.

Huvudstadsregionen är en central knutpunkt för turismen tack vare Helsingfors-Vanda flygplats och den livliga passagerarfartygstrafiken. Det totala antalet övernattningar i huvudstadsregionen är lika stort som i hela kustområdet i övriga Finland. Utländska besökare står för hälften av övernattningarna.

Potentialen för fiske- och naturturism i Finska viken är stor. Kymmene älv är en betydande fiskälv. I fritidsfisket och fisketurismen har det skett en förskjutning från behovsfiske till rekreationsfiske, vilket medför nya möjligheter för turismbranschen. Jaktturismen är koncentrerad till havsområdet mellan Helsingfors och Borgå.

Rekreationsfiskare fångar stora mängder av kustens fiskarter som abborre och gös. Även lax och öring fångas nästan i samma mängd som inom yrkesfisket. Värdet på yrkes- och rekreationsfiskarnas fångster i Finska viken är ungefär lika stort. Fiskets rekreationsvärde är flera gånger större än fångstens värde. Jakttrycket är störst i det havsområde som sträcker sig från Helsingfors till Hangö, och de viktigaste områdena för säl- och havsfågeljakt finns i havsområdet utanför Helsingfors.

Den maritima miljön är också viktig för rekreationen. Av Finlands maritima nationalparker är Östra Finska vikens nationalpark och Ekenäs skärgårds nationalpark belägna i Finska viken.

Det maritima kulturarvet finns såväl på land som under vattnet, det är såväl materiellt som immateriellt och anknyter till människans relation till havet och resurserna från svunna samhällen.

Det maritima kulturarvet utgörs av såväl konkreta spår i landskapet som färdigheter, seder och vanor betingade av havets närhet, som bland annat praktiska arbetssätt, kunskap, berättelser och föreställningar. Arvet har gått vidare från en generation till nästa och bidragit till uttryckandet, uppbyggandet och bevarandet av olika samhällens identitet.

Det maritima kulturarvet är spår som människan lämnat efter sig och element som skapats av människan och naturen i växelverkan i den maritima miljön. Det maritima kulturarvet omfattar objekt på land samt delvis eller helt under vattnet vid kusten, i skärgården och på öppet hav och syns bland annat som undervattenslandskap.

Det maritima kulturarvet hör ihop med bland annat bosättningen längs kusten och i skärgården, fiske och annan maritim fångstkultur, dykning och seder och bruk som har knutit människan till den maritima miljön.

I Finska viken har skärgården och kusten varit samhällsutvecklingens vagga. Redan den första stenåldersbefolkningen som anlände efter istiden utnyttjade kustens jaktmarker och fiskevatten.  Traditionell skärgårdsbosättning och kustens fiskebyar är goda exempel på Finska vikens byggda miljöer. Kustzonen har varit en mötesplats för kulturer såväl under krig som under fredstid. Handel har idkats under hela den historiska tiden särskilt med Sverige och Estland, men också med andra kuststater vid Östersjön och Nordsjön.

I Finska viken finns största delen av Finlands mest kända vrak, totalt 722 skeppsvrak. Bland vraken finns fartygsvrak från 1500-talet och fram till andra världskriget, såväl handels- som krigsfartyg samt fritidsbåtar, pråmar, allmogebåtar och så vidare. Mångfalden av vrak är en följd av Finska vikens centrala position som farled och förbindelseväg genom tiderna.

Området som i dag är Kotka var skådeplats för striderna mellan Sverige och Ryssland i slutet av 1700-talet. I området ägde två sjöslag rum (1788 och 1790), varav det senare är det största sjöslaget i Östersjöns historia mätt i antalet fartyg och soldater. Sjöslagen formade ett kulturlandskap under vattnet.

Vid Finska vikens kust känner man till otaliga gamla hamnplatser och längs Finska vikens kust går en urgammal farled som för första gången beskrivs i ett danskt så kallat itinerarium från tidigt 1300-tal. Den maritima infrastrukturen i Finska viken omfattar också farleder, kanaler, broar, färjor, bryggor, kajer och land- och sjömärken för trafikstyrning, till exempel kummel, ledfyrar och fyrar.

Militärhistorien och försvarskonstruktionerna hör starkt samman med Finska vikens maritima arv. Redan under järnåldern rustades fornborgarna för försvar. Under Sverige-Finlands och Rysslands stormaktsstrid på 1700-talet befästes kusten systematiskt. Alla Finlands fästningar från 1700-talet ligger vid Finska viken. Svenskarna byggde fästningarna utanför Hangö, Sveaborg utanför Helsingfors och Svartholms fästning utanför Lovisa. Ryssland byggde Svensksunds sjöfästning i Kotka för att skydda sin huvudstad Sankt Petersburg. Den var en del av en mera omfattande rad fästningar som byggdes för att skydda östgränsen och som fortsatte ända till Nyslott.

Kust- och skärgårdslivet blev allt populärare i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och hälsobad byggdes längs Finska viken i Helsingfors brunnspark, Hangö och Lovisa. På badorterna uppstod också villasamhällen.

På kusten i Finska vikens planeringsområde kan flera särpräglade landskapsområden urskiljas. Sådana områden i Nyland är kusten i Ekenäs västra skärgård och skärgårdskusten utanför Ekenäs och Ingå samt skärgårdskusterna mellan Porkala, Sibbo och Lovisa. Söder om dem tar det öppna havet vid. I Kymmenedalen är skärgårdens landskapsområde indelat i området söder om Stamö och Rankö och i det öppna havsområdet kring Aspö. På kusten kan man särskilja mellan Pyttis, Kotka, Fredrikshamn och Vederlax kustområden.

Som en del av kulturarvet har nationalstadsparker med maritima värden föreslagits. Nationalstadsparkerna vid Finska viken finns i Hangö, Borgå och Kotka. Syftet med nationalstadsparkerna är att bevara stadsnaturen och den byggda kulturmiljön som en stor sammanhängande helhet. Borgå nationalstadspark omfattar ett kultur- och naturlandskap vid en åmynning där långvarig bosättning och kultur lämnat synliga spår. Området inbegriper viktiga fornminnesområden och historiska stadsområden, etablerade gamla park- och rekreationsområden och naturskyddsområden. Kotka nationalstadspark representerar i synnerhet områdets fiske-, såg-, krigs-, sjöfarts- och handelshistoria som också är av nationell betydelse. Området omfattar havsområden i östra Finska viken, parker och byggda kvarter i centrum samt Kymmene älvs stränder. Hangö nationalstadspark omfattar på fastlandet kustens grönområden, sandstränder och värdefulla delar av stadskärnan och på havet öarna och holmarna söder om stadskärnan och den västra skärgården. På havet följer området landskapsgränsen.

Museiverkets Lägesbild av det maritima kulturarvet i Finland (2019) har utgjort stöd för att ta fram lägesbilden av det regionala kulturarvet och planeringslösningarna (link).

Marinindustrin består av tillverkare av apparatur, totalleverantörer, konstruktionsbyråer, programvaru- och systemleverantörer samt skeppsbyggnads-, reparations- och offshore-varv. Inom den marina industrin finns i stor utsträckning affärsverksamhet som kräver olika typer av specialkompetens och som utvecklar och använder avancerad teknik, vilket har stor betydelse för uppkomsten av innovationer. I Finska vikens område finns betydande kompetens och utbildning inom marinindustrin, såsom Aalto-universitetets utbildningsprogram i marin teknik. På samma område som Västra hamnen i Helsingfors finns också Helsingfors varv. I områdeshelheterna som hör till HaminaKotka hamn finns betydande hamnansluten industri såsom metallindustri, energi- och kemiindustri och bioförädlingsindustri.

Forsknings- och utvecklingsverksamheten inom oljebekämpning är i toppklass i området vid Finska viken. Även kunnandet inom arktisk sjöfart anses vara en internationell styrka.

Bottensedimenten i Finlands havsområden är geologiskt sett mycket unga. I praktiken har alla förekomster av havssand och havsgrus uppstått i slutet av den senaste istiden eller därefter under de senaste 13 000 åren. De förekomster som kan utnyttjas ligger i princip i undervattensförlängningarna av de åsar som uppkom när istäcket smälte och i randmoränförekomster. I mindre omfattning kan användbara ämnen hittas även i andra morän- eller sandavlagringar genom erosion.

Intressant vad gäller mineralförekomsterna på havsbottnen är järn-mangansedimenten som har undersökts sedan 1960-talet på grund av förekomsten av järn, mangan, fosfor och jordartsmetall. Järn-mangansediment förekommer nästan överallt i Finlands havsområden. Diskussioner om möjligheten att även utnyttja fosfor bundet i havsbottnen har förts under de senaste åren.

Täkten av havssand och havsgrus har tillsvidare varit småskalig i Finland, men i och med den försämrade tillgången på naturgrus- och sandtillgångar på land, i synnerhet i närheten av tillväxtcentren, är det dock att förvänta att behovet av att utnyttja förekomster i havsbottnen ökar. Enligt en bedömning i en bakgrundsutredning från Geologiska forskningscentralen finns det cirka 2 miljarder m³ sand och grus i Finlands havsområden. Det motsvarar cirka 50 års stenmaterialanvändning i Finland. Bedömningen bygger på arealen av kartlagda sand- och grusförekomster och ett avlagringsdjup på fem meter. Strävan är emellertid att ständigt minska användningen av jungfruligt stenmaterial och i stenmaterialförsörjningen övergår man allt mer till cirkulär ekonomi.

I nästan alla Finlands havsområden förekommer järn-manganavlagringar som uppstått i aerobiska förhållanden genom biogeokemiska processer. I Finska vikens havsområde finns rikliga järn-manganförekomster enligt material och modelleringar som tagits fram av Geologiska forskningscentralen och Programmet för inventeringen av den marina undervattensmiljön VELMU.

I Finska viken har sand och grus tagits ur havet närmast för hamnarnas behov. I havet utanför Helsingfors ligger täktområdena Soratonttu och Itätonttu. Dessutom finns ett sand- och grustäktområde i havet utanför Lovisa. Behovet av att utnyttja stenmaterialen på havsbottnen har minskat bland annat på grund av att stenmaterial uppkommer i samband med stora infrastrukturbyggen och andra byggen.

Blå bioteknik är en ny bransch som om man ser till användningen av havsområdet innebär i synnerhet produktion och skörd av biomassor i havet och deras produktionspotential. I Finland har en potential för biomassa identifierats närmast för vass och mindre värdefull fisk. Algodling är svårt i finländska förhållanden på grund av ogynnsamma ljusförhållanden och låga temperaturer. Det skulle finnas odlingspotential i vatten som innehåller spillvärme och näringsämnen från till exempel cellulosaindustrin och i avloppsvatten. Utmaningen för musselodling i Finland är de låga salthalterna och dåliga temperaturförhållandena jämfört med de övriga områdena i Östersjön. Potential för förädling av specialprodukter finns i synnerhet i fiskerihushållningens biflöden.

Försvarets särskilda behov har identifierats och beaktats i havsstrategidirektivet i EU-lagstiftningen och i markanvändnings- och bygglagen i den nationella lagstiftningen. Enligt markanvändnings- och bygglagen ska försvarets behov tryggas och beaktas vid planeringen av områdesanvändningen och havsplaneringen.

Försvarsmakten genomför med stöd av lagen om försvarsmakten (551/2007) och territorialövervakningslagen (755/2000) övervakning i luften och till havs överallt i Finland och Finlands närområde. Försvaret förutsätter aktiv verksamhet av försvarsmakten i havsområdena, dvs. en täckande övervakning i luften och till havs i havsområdena. Finska viken och Skärgårdshavets södra delar är för Finlands totala försvar mycket viktiga områden.

I vissa områden begränsas utförandet av försvarsmaktens lagstadgade uppgifter av annat nyttjande av havsområdena beroende på funktionernas karaktär, placering och tidpunkt. Försvarsmakten har skyddsområden (18 st.), skjut- och övningsområden samt hithörande faro- och begränsningsområden i havsområdena. En central aspekt för försvarsmakten är också farledernas användbarhet, ledningssystemens behov i normala förhållanden och försvarsmaktens undervattenskonstruktioner. I Finlands havsområden kan det fortfarande finnas krigstida havsminor och annan ammunition samt skadliga ämnen som härrör från olika verksamheter. Dessa bör beaktas och granskas från fall till fall i den mer detaljerade planeringen.

För Finlands havsområde, territorialvatten har det för ordnandet av rikets säkerhet och territorialövervakningen angetts viktiga och till sina gränser exakt fastställa skyddsområden. Finlands 18 skyddsområden finns i Finska viken och Skärgårdshavet. I territorialövervakningslagen föreskrivs om skyddsområden och begränsningar av verksamhet som ska iakttas i skyddsområdena vilkas syfte är att trygga Finlands territoriella integritet. I skyddsområdena ligger vanligtvis ett militärområde med förbud att komma närmare än 100 meter. Området är utmärkt med skyltar som förbjuder landstigning. Detta begränsar ankring i området. Verksamhet i skyddsområden kräver tillstånd.

Finska viken är ett viktigt område ur försvarssynpunkt och en del av EU:s yttre gräns. Försvarsmaktens verksamhet i Finska viken har beaktats vid utarbetandet av havsplanen bland annat som en vindkraftsbegränsande faktor och en faktor i samordningen av andra verksamheter.