Den havsbaserade vindkraften är den källa för energiproduktion som globalt sett växer snabbast. Bidragande faktorer är den tekniska utvecklingen, ständigt ökande turbinstorlekar och avsevärt utökade produktionsvolymer.

Området Norra Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken är gynnsamt för vindkraftsproduktion. Vindförhållandena är goda och den befintliga hamninfrastrukturen stöder genomförandet av offshore-projekt. Havsområdena har med undantag av Kvarken endast få öar och holmar. Såväl den fasta bosättningen som fritidsbosättningen samt natur- och landskapsvärdena återfinns främst vid kusten och dess närhet. I synnerhet i Bottenviken är det grunda havet en fördel: havsbaserad vindkraft kan byggas mycket långt ute till havs redan med dagens teknik. Bottenhavet är djupare än Bottenviken och de potentiella områdena för havsbaserad vindkraft ligger i genomsnitt närmare kusten. Norra Bottenhavets vidsträckta ekonomiska zon och Bottenvikens yttersta delar är alltför djupa för kraftverk som förankras i bottnen. Isförhållandena under vintern är en utmaning inom hela planeringsområdet.

Vindkraftverk har byggts i anknytning till hamnarna och i någon mån på konstgjorda öar i närheten av kusten. I dagens läge förekommer vindkraftsproduktion bland annat i Röyttä i Torneå, i Ajos i Kemi och i Brahestads hamnområde. Egentliga havsbaserade vindkraftsområden finns inte. I landskapsplanerna anvisas flera lämpliga områden där havsbaserade vindkraftverk kan byggas. Generalplaner för vindkraft som möjliggör byggande har utarbetats för områdena Suurhiekka i Ijo och Maanahkiainen i Brahestad–Pyhäjoki. Flera områden är i förutredningsskedet. De planerade havsbaserade vindkraftsområdena har hittills inte gått vidare till byggfasen.

Sjötrafiken har en betydande roll för Finlands ekonomi och försörjningsberedskap – 90 procent av exporten och 80 procent av importen sker sjöledes. I Norra Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken är sjötrafiken av central betydelse för den regionala industrins transporter, tillgänglighet och konkurrenskraft. Landskapen i planeringsområdet har betydande metall-, skogs- och kemiindustri där transporterna sköts via sjöförbindelser. Kvarken har ordinarie persontrafik mellan Vasa och Umeå.

Områdets särdrag med tanke på sjöfarten är isförhållandena på vintern och de grunda havsområdena i Kvarken och Bottenviken. På grund av de grunda kustvattnen är farlederna in till hamnarna av avgörande betydelse. Kvarken har en särskild betydelse för tillgängligheten till Bottenviken. Hamnarna och farlederna i området upprätthålls och förbättras aktivt bland annat genom muddring. Genom olika utvecklingsprojekt försöker man förbättra hamnarnas verksamhets- och utvecklingsförutsättningar samt möjliggöra nya verksamheter som har stöd av hamnarna. Muddring är ett livsvillkor för sjöfarten, men den och deponeringen av muddermassor har också konsekvenser för miljön.

I Norra Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken ligger många viktiga hamnar av vilka sex hör till TEN-T-nätverkets internationellt viktiga hamnar: Kemi, Uleåborg, Brahestad, Karleby, Jakobstad och Kaskö. Andra viktiga hamnar finns i Torneå, Kalajoki och Jakobstad. De flesta hamnarna är universalhamnar för godstrafik, en del av hamnarna har koncentrerat sig på att betjäna en viss industrianläggning. Områdets enda passagerar- och godshamn finns i Vasa i Kvarken. Karleby hamn är Finlands tredje största universalhamn efter HaminaKotka och Helsingfors hamn. Hamnarna är centrala knutpunkter för transport av människor och gods och i hamnområdena finns omfattande hamnrelaterad industriell verksamhet.

I planeringsområdet bedrivs regelbunden färjetrafik mellan Vasa och Umeå. Färjeförbindelsen omfattar både person- och godstrafik. Färjetrafik som ingår i skärgårdsförbindelserna finns mellan Uleåborg och Karlö och i Österbotten mellan Kaskö och Eskilsö och Molpe (Korsnäs) och Bergö (Malax). Mellan Uleåborg och Karlö planeras fast förbindelse som när den blir klar ersätter den nuvarande färjetrafiken.

I Norra Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken idkas yrkes- och fritidsfiske i stor utsträckning. I planeringsområdet finns cirka 200 yrkesfiskare (grupp I, fiskarna i grupp II är 1 200). I praktiken är alla kustvatten och Kvarkens skärgård lämpliga för fiske. I Bottenviken är yrkesfisket koncentrerat till kustvattnen. I Bottenhavet idkas även trålfiske ute till havs. I området finns även en del företag som odlar matfisk och förädlar fisk. Nätet av fiskehamnar är omfattande och möjliggör för sin del att yrkesfiske idkas i området.

Fiskerisektorns mål är att utveckla kustfisket och fiskeribranschen samt öka efterfrågan på fisk. De centrala utvecklingsåtgärderna i branschen är bland annat utveckling av kustfisket och användningen av fiskehamnar, förbättring av fiskens kvalitet, förbättrad kompetens och rekrytering av nya fiskare samt ökad marknadsföring, ökat nätverkande och ökat samarbete. Utmaningen är att antalet personer för vilka fisket är huvudsyssla har sjunkit markant under en lång tid.

Yrkesfisket i planeringsområdet är mångsidigt. De viktigaste fångstsätten är fiske med bottennät och ryssjor. Strömmingstrålfiske bedrivs i synnerhet i norra Bottenhavet. I Bottenviken fiskas i synnerhet siklöja med trål. Fiskevattnen vårdas med hjälp av omfattande utplanteringar av fisk. De planteringar som ålagts i Kemi älv, Ijo älv och Ule älv har stor betydelse för fisket. Utöver dessa planteringar idkar aktörer inom fiskerihushållningen vård av fiskevattnen på frivillig basis.

I den nationella vattenbruksstrategin 2022 är målet att öka fiskodlingen i Finland. Fiskodlingen är i dag (medeltal från åren 2013–2017) fördelad så att Skärgårdshavet och Bottenhavets södra del står för 78 procent av fiskodlingen i Finlands havsområden. I Finska viken finns 12 procent av fiskodlingen och i Norra Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken 10 procent. Enligt statsrådets nationella vattenbruksstrategi förläggs ny produktion till områden där vattenområdets ekologiska status är god. Den nuvarande produktionen blir kvar.

På kort sikt kan vattnens status bli ett hinder för utvecklingen av fiskodlingen; enligt den senaste klassificeringen av kustvattnens status har vattnets status i Norra Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken blivit sämre och vattenförekomster med god status finns endast i Kvarken och Bottenviken. De eutrofieringsproblem som fiskodlingen leder till skulle kunna minskas genom att placera produktionsanläggningar ute på öppet hav, men i Finland förhindrar isförhållandena och de branta vågorna åretruntproduktion som utgår från dagens teknik.

De befintliga fiskodlingarna i norra Bottenhavet och Bottenviken ligger idag i Ijo i Norra Österbotten samt runt Kaskö och Kristinestad i Österbotten. Odlingsverksamhet håller på att startas upp i Uleåborg och aktörerna har planer på odlingar även i andra områden. Yrkesfisket och fiskodlingsanläggningarna kan delvis utnyttja samma hamn- och annan infrastruktur.

Fiskeriområdena inledde sin verksamhet 2019 och de har till uppgift att planera hållbart nyttjande och vård av fiskeresurserna. De ska senast vid utgången av 2021 upprätta en nyttjande- och vårdplan. Varje fiskeriområde ansvarar för att verkställa sin plan och utvärdera dess effekter.

Skärgårds- och kustområdenas natur, kulturmiljöer och landskap är viktiga faktorer i utvecklingen av maritim turism. I Norra Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken finns ett flertal turistmål vilkas attraktionskraft är just deras havsnära läge. Den mest betydelsefulla skärgården i planeringsområdet finns i Kvarken och dess attraktionskraft ökas ytterligare av områdets status som världsarv. På andra håll i området är turismen mestadels förlagd till kusten, men även öarna och holmarna är av betydelse som besöksmål. Särdragen är vintern och istäcket som öppnar upp för möjligheter att utveckla en unik vinterturism.

Det finns gott om fritidsbebyggelse och sommarstugor i planeringsområdet. Båtliv och annan maritim rekreation idkas överallt i närheten av kusten och i skärgården. För den naturbaserade turismen och rekreationen har öarna, holmarna, naturskyddsområdena och övriga besöksmål en viktig roll. Fiske och jakt är viktiga finländska hobbyer även i havsområdena. Fisketurismen växer i popularitet. Planeringsområdet har två viktiga laxälvar, Torne älv och Simo älv. Bottniska viken och i synnerhet Bottenviken är hela Östersjöns viktigaste sälfångstområden och därför har fångstkulturen även hållit sig levande längst här. Fritidsfiske- och jaktmöjligheter stöder för sin del en livskraftig och välmående skärgårdskultur.

Finlands kuster är ett av turismens nationella temaområden. I planeringsområdet har turistbranschen startat ett omfattande utvecklingssamarbete i kustområdet från Vasa till Torneå och Haparanda. Målet är att utveckla ”det arktiska havets” och kustens maritima attraktionskraft, relaterad affärsverksamhet inom service samt samarbete mellan olika aktörer och områden. Specialisering skulle erbjuda området möjligheter att utveckla och profilera turismen. I nuläget är i synnerhet naturturismen starkt sommarbetonad och den bör utvecklas mot ett mer åretruntinriktat utbud av tjänster.

Viktiga områden för turismen i Lappland är kusten vid Kemi och Torneå och Bottenvikens nationalpark, som är den enda nationalparken i planeringsområdet. De viktigaste områdena för turism och rekreation i Norra Österbotten ligger vid kusten (Kalajoki, Uleåborg och Limingo), men även öarna och holmarna har betydelse för turismen (bl.a. Brahestads skärgård och Karlö). Bland annat Rahja skärgård och ön Maakalla i Kalajoki havsområde är viktiga objekt. Limingovikens naturrum i Limingo fungerar som Finlands Ramsar-våtmarkscentrum. I Mellersta Österbotten är Tankar fyr i Karleby ett viktigt besöksmål och skärgårdsturerna är en populär turistupplevelse. Dessutom finns det mångsidiga möjligheter till olika naturaktiviteter vid kusten och i skärgården. För turismen i Österbotten är de viktigaste objekten världsarvet Höga kusten–Kvarkens skärgård samt fyr- och lotssamhällena.

Det maritima kulturarvet finns såväl på land som under vattnet, det är såväl materiellt som immateriellt och anknyter till människans relation till havet och resurserna från svunna samhällen.

Det maritima kulturarvet utgörs av såväl konkreta spår i landskapet som färdigheter, seder och vanor betingade av havets närhet, som bland annat praktiska arbetssätt, kunskap, berättelser och föreställningar. Arvet har gått vidare från en generation till nästa och bidragit till uttryckandet, uppbyggandet och bevarandet av olika samhällens identitet.

Det maritima kulturarvet är spår som människan lämnat efter sig och element som skapats av människan och naturen i växelverkan i den maritima miljön. Det maritima kulturarvet omfattar objekt på land samt delvis eller helt under vattnet vid kusten, i skärgården och på öppet hav och syns bland annat som undervattenslandskap.

Det maritima kulturarvet hör ihop med bland annat bosättningen längs kusten och i skärgården, fiske och annan maritim fångstkultur, dykning och seder och bruk som har knutit människan till den maritima miljön.

I planeringsområdena anknyter de maritima kulturvärdena till fiske, sälfångst, sjöfart och fyröar, skärgårdens lantbruk samt båtbyggande och annan industri längs kusten. Planeringsområdet rymmer flera nationellt värdefulla landskapsområden samt ett stort antal betydande byggnader som representerar det maritima kulturarvet som fyrar, lotsstationer och fiskesamhällen. Kvarkens världsarvsområde är en betydande miljö både i fråga om naturarvet och kulturarvet. Karlö är som kulturmiljö en särpräglad helhet.

För Norra Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken finns ingen täckande information om undervattensfornminnen. Den vanligaste typen av undervattenskulturarv är vrak. Det har gjorts endast ett fåtal inventeringar och man kan anta att det fortfarande finns ett stort antal vrak och andra undervattenskulturarv som ännu inte har hittats.

Den flacka kusten, den vidsträckta skärgården och strandlinjen som via landhöjningen är i ständig rörelse och förändring (nästan en meter på hundra år) är karaktäristiska miljöfaktorer som påverkar den maritima kulturmiljön vid Bottniska vikens kust. Maritima arv finns såväl på landskapets högsta områden som på havsbottnen.

Museiverkets Lägesbild av det maritima kulturarvet i Finland (2019) har utgjort stöd för att ta fram lägesbilden av det regionala kulturarvet och planeringslösningarna (link).

Marinindustrin består av tillverkare av apparatur, totalleverantörer, konstruktionsbyråer, programvaru- och systemleverantörer samt skeppsbyggnads-, reparations- och offshore-varv. I Norra Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken finns en del företagsverksamhet i anslutning till marinindustrin och det mer omfattande havsklustret, bland annat i Vasa- och Uleåborgstrakten. Vasa är säte för betydande systemtillverkare inom marinindustrin och hithörande underleverantörsverksamhet och även för rederi- och hamnverksamhet. I Karleby–Jakobstads-trakten finns båtbyggnadsindustri. Havsklustret i Uleåborg är specialiserat på hamnverksamhet. I lägesbilden av den blå ekonomin i planeringsområdet (2018) lyfte man fram även områdets mångsidiga metallindustri som en styrka för marinindustrin.

Marinindustrins konkurrenskraft kan stärkas genom stöd för digitalisering, innovationer och forskning. Vid utnyttjandet av havsområdena är det möjligt att stödja denna utveckling bland annat genom att skapa områden för testning av ny teknik på havet. Planeringsområdets särdrag ur offshore-verksamhetens perspektiv, som vindkraftsproduktion och vattenbruk, är de utmanande förhållandena på det öppna havet inbegripet istäcket vintertid. Förhållandena i området kan vara incitament till att ta fram specialiserade innovationer. Det kan även finnas internationell efterfrågan på sådan särskild kompetens.

Bottensedimenten i Finlands havsområden är geologiskt sett mycket unga. I praktiken har alla förekomster av havssand och havsgrus uppstått i slutet av den senaste istiden eller därefter under de senaste 13 000 åren. De förekomster som kan utnyttjas ligger i princip i undervattensförlängningarna av de åsar som uppkom när istäcket smälte och i randmoränförekomster. I mindre omfattning kan användbara ämnen hittas även i andra morän- eller sandavlagringar genom erosion.

Intressant vad gäller mineralförekomsterna på havsbottnen är järn-mangansedimenten som har undersökts sedan 1960-talet på grund av förekomsten av järn, mangan, fosfor och jordartsmetall. Järn-mangansediment förekommer nästan överallt i Finlands havsområden. Diskussioner om möjligheten att även utnyttja fosfor bundet i havsbottnen har förts under de senaste åren.

Täkten av havssand och havsgrus har tillsvidare varit småskalig i Finland, men i och med den försämrade tillgången på naturgrus- och sandtillgångar på land, i synnerhet i närheten av tillväxtcentren, är det dock att förvänta att behovet av att utnyttja förekomster i havsbottnen ökar. Enligt en bedömning i en bakgrundsutredning från Geologiska forskningscentralen finns det cirka 2 miljarder m³ sand och grus i Finlands havsområden. Det motsvarar cirka 50 års stenmaterialanvändning i Finland. Bedömningen bygger på arealen av kartlagda sand- och grusförekomster och ett avlagringsdjup på fem meter. Strävan är emellertid att ständigt minska användningen av jungfruligt stenmaterial och i stenmaterialförsörjningen övergår man allt mer till cirkulär ekonomi.

Det har funnits intresse för uttag av havssand i Bottenviken. I Norra Österbotten undersöktes upptagning av havssand under åren 2007–2010. Projekten har emellertid inte genomförts och för närvarande förekommer ingen betydande verksamhet för utnyttjande av grus eller mineraler i planeringsområdet. Upptagning av havssand hör ofta ihop med större enskilda projekt och kräver dessutom en välfungerande transportlogistik, en mottagningshamn inklusive hanteringsterminaler samt ett stort område för lagring.

Blå bioteknik är en ny bransch som om man ser till användningen av havsområdet innebär i synnerhet produktion och skörd av biomassor i havet och deras produktionspotential. I Finland har en potential för biomassa identifierats närmast för vass och mindre värdefull fisk. Algodling är svårt i finländska förhållanden på grund av ogynnsamma ljusförhållanden och låga temperaturer. Det skulle finnas odlingspotential i vatten som innehåller spillvärme och näringsämnen från till exempel cellulosaindustrin och i avloppsvatten. Utmaningen för musselodling i Finland är de låga salthalterna och dåliga temperaturförhållandena jämfört med de övriga områdena i Östersjön. Potential för förädling av specialprodukter finns i synnerhet i fiskerihushållningens biflöden.

Försvarets särskilda behov har identifierats och beaktats i havsstrategidirektivet i EU-lagstiftningen och i markanvändnings- och bygglagen i den nationella lagstiftningen. Enligt markanvändnings- och bygglagen ska försvarets behov tryggas och beaktas vid planeringen av områdesanvändningen och havsplaneringen.

Försvarsmakten genomför med stöd av lagen om försvarsmakten (551/2007) och territorialövervakningslagen (755/2000) övervakning i luften och till havs överallt i Finland och Finlands närområde. Försvaret förutsätter aktiv verksamhet av försvarsmakten i havsområdena, dvs. en täckande övervakning i luften och till havs i havsområdena. Finska viken och Skärgårdshavets södra delar är för Finlands totala försvar mycket viktiga områden.

I vissa områden begränsas utförandet av försvarsmaktens lagstadgade uppgifter av annat nyttjande av havsområdena beroende på funktionernas karaktär, placering och tidpunkt. Försvarsmakten har skyddsområden (18 st.), skjut- och övningsområden samt hithörande faro- och begränsningsområden i havsområdena. En central aspekt för försvarsmakten är också farledernas användbarhet, ledningssystemens behov i normala förhållanden och försvarsmaktens undervattenskonstruktioner. I Finlands havsområden kan det fortfarande finnas krigstida havsminor och annan ammunition samt skadliga ämnen som härrör från olika verksamheter. Dessa bör beaktas och granskas från fall till fall i den mer detaljerade planeringen.

För Finlands havsområde, territorialvatten har det för ordnandet av rikets säkerhet och territorialövervakningen angetts viktiga och till sina gränser exakt fastställa skyddsområden. Finlands 18 skyddsområden finns i Finska viken och Skärgårdshavet. I territorialövervakningslagen föreskrivs om skyddsområden och begränsningar av verksamhet som ska iakttas i skyddsområdena vilkas syfte är att trygga Finlands territoriella integritet. I skyddsområdena ligger vanligtvis ett militärområde med förbud att komma närmare än 100 meter. Området är utmärkt med skyltar som förbjuder landstigning. Detta begränsar ankring i området. Verksamhet i skyddsområden kräver tillstånd.

I planeringsområdet har försvarsmakten ett vidsträckt skjut- och övningsområde på Vattajaudden i Karleby samt i havsområdet utanför (Lochteåområdet). Vid kusten och i havsområdet i Norra Österbotten har det så kallade radarkompensationsområdet i Bottenviken inrättats. Syftet med det är att möjliggöra bygget av vindkraftverk i området så att vindkraftverken inte stör försvarsmaktens radarsystem.